Yayoi Kusamas stora retrospektiv har nu öppnat i Stockholm. Efter ett visst motstånd grips Ingela Lind av storheten i japanskans extatiska och djupt existentiella konst.
”Yayoi Kusama – I oändligheten”
Moderna museet och ArkDes, Stockholm. Visas tom 11/9.
Glöm den knasgulliga Musse Pigg-varianten av Yayoi Kusama med illrött hår och blommiga glasögon!
Tänk er i stället en späd 87-åring, sårad av livet men ännu febrilt verksam i sin ateljé. Från morgon till kväll penslande stora målningar som redan är uppe i 500 till antalet men ska bli 2 000 (!) och som är vildare än det häftigaste man just nu kan se i Brooklyn… Dukar som kryllar av pistiller, fiskar och ansikten – alla hopmålade till explosiva mönster inför vilka man gapar i det första rummet på Moderna museets och Arkdes väldiga utställning.
Bra eller dåligt? En fånig kategorisering i sammanhanget. Konstnären utsätter oss kort och gott för en serie estetiska övergrepp.
Konstnären själv vid en modevisning i sin New York-butik, 1968. Foto: Ota Fine Arts
Japanskan Yayoi Kusama har alltid kastat sig ut i omöjliga projekt. Och nu har hon mer bråttom än vanligt. Så bråttom att hon kräver eremitens kontemplativa enslighet på ett mentalsjukhus för att kunna fullfölja sitt självpåtagna livsuppdrag:
”Nuförtiden är huvudmotivet i min konst döden”.
Så skriver den forna prästinnan i nakenperformance i sin självbiografi ”Infinity net” som utgör en guldgruva för den som vill gå bakom de glitterprickiga kulisserna i hennes 80- och 90-talskonst.
Inte för att boken skulle ge sanningen bakom hennes poser utan för att den klargör att hon inte är smågalen utan tvärtom ursmart, alternativt helgalen. Ständigt kreativ och beräknande både som konstnär, entreprenör och marknadsförare av hela det multimediala och drygt sjuttioåriga företaget Kusamas värld.
Läs intervju med Yayoi Kusama: ”Rädslan för sex och mat har alltid plågat mig”
Mitt intresse för utställningen var på förhand måttligt. Jag har länge följt Kusama och tyckt att enskilda verk varit för tunna. Jag såg hennes spegelinstallation av prickar på Venedigbiennalen år 1993 (återskapad på Moderna museet), jag känner väl till hennes orgiemode för gruppsex och rykte som ledande kroppsperformer i New York på 60-talet. Men inte förrän i dag har jag fått grepp om helheten.
Detta är helt och hållet utställningens förtjänst. För först nu, som betraktare av den genomgående ursinniga energin, av den livslånga envetenhet som i brist på sans och mått måste kallas ”galen”, grips jag av storheten i ”Kusama Enterprise”.
Har man väl fått upp ögonen för gränsupplösningens roll i Kusamas verk ser man den överallt – men omvandlad till suget efter ”oändligheten”.
Det är inte så underligt, för denna konst bygger på massverkan. Excess, extas och hysteri är begrepp som man gärna tar till för att beskriva detta konstnärskap, där känslan av drunkning och utplåning – inte bara av jagets utan av alltings gränser – är själva målet.
Just där ligger vitsen med att läsa Kusamas självbiografi. För inbäddad bland sensationerna finns buddhismens stränghet och eftersträvade ”tomhet”. En insikt om tingens intighet och om världen som flytning och nät av beroenden. Trots att Kusama gärna mallar sig och påstår att hon inte är troende ser jag plötsligt hennes konst i ljuset av den zenbuddhism som visat sig ligga bakom en stor del av 60-talets happeningar, drog- och hippiekultur.
”Mitt öde är att skapa konst för mitt eget rekviem: en konst som ger döden mening, som kartlägger skönheten i färger och rymd, i den tystnad som uppstår i fotspåren efter döden och ’intigheten’ den utlovar.”
Intighet. Intet. Installationerna och salarna på Skeppsholmen får rymd och mening av denna existentiella svindel. Det bjärta, kul och ytliga ÄR förvisso Kusamas konst. Men den växer ur grymhet och svärta – aldrig ur jolmig välvilja.
Ur jordarna och könen pressas ömsom frön, ömsom likmaskar… Det blir uppenbart redan i utställningens andra rum, där små akvareller och gouacher från 50-talet, en hoppressad abstrakt expressionism med hisnande pendlingar mellan makro- och mikrokosmos, anger bildidéerna för hela den 87-åriga konstnärens verk! Mötet mellan de nyaste och de äldsta konstverken blir för mig utställningens kärna.
I dessa första två rum finns allt. Extasen. Brutalismen. Magin. Samt ansatsen till hippiedevisen ”Make love – not war”.
Alltsedan den olyckliga barndomen (fadern var sexmissbrukare och modern ”ragata”) har Kusama förföljts av upplevelser av konturlöshet och av att ingenting är vad det synes vara. Växterna och molnen har jagat henne, marken lösts upp och hon själv och omgivningen störtat in och ut ur varandra.
Yayoi Kusamas installation "Infinity Mirrored Room - Hymn of Life". Foto: Ota Fine Arts
Dessa ”hallucinationer” ligger förmodligen också bakom vad jag i självbiografin avläser som självmordsförsök. Men dessa skräckvisioner har varit fruktbara för hennes konst. Och själv har hon länge hållit sig från mentalsjukdom genom att metodiskt gestalta sina rädslor.
Har man väl fått upp ögonen för gränsupplösningens roll i Kusamas verk ser man den överallt – men omvandlad till suget efter ”oändligheten”.
Utställningen spetsas av humor. Av förlöjligade penisar (sex och kön säger hon sig äcklas av), av knäppa sexualiserade möbler och hushållsföremål och av mat som förvandlats till grus för anorektiker (pasta utströdd under skor med korvaktiga vita penisar sydda med hjälp av vännen Donald Judd) …
Men följ penisarnas och prickarnas spår bakåt och upptäck att utställningen inte bara är rolig utan också existentiell. Yayoi Kusamas medel är magin, riten och upprepningen. Gränslösheten får hon ofta till via speglar som ger hallucinatoriska glidningar mellan former, betraktare och verk. Och tomheten!
Viktigast är att hon, vars 60-talsverk på andra sätt sammanföll med Andy Warhols och paret Gilbert & Georges, alls inte hyllade konsumismens variant av tomhet. Om hennes medel var en tidstypisk repetition har hennes mål förblivit att gestalta mystiken i växandet och försvinnandet, i livet och döden.
Detta är förvisso inte originellt. Men Kusamas visuella egensinne går utanför det mesta. Jag vill kalla henne en kallhamrad, pragmatisk mystiker. Hennes smarta reklam och marknadsföring är blott konsekvenser av hennes gränslöshet.
På utställningen förstår jag också att det extatiska i hennes nakenhappeningar på 60-talet blott var en metod bland andra metoder. Själv stod hon alltid vid sidan av. Som iklädd en mask. Som en kontrollant av de rituella orgierna. Det visar utställningens historiska dokument. Läs till exempel hennes fräcka sexinvit till Richard Nixon!
Ett annat måste på utställningen är filmen ”Self obliteration” från 1967. Sagoaktigt skimrande av Alice i Underlandet-lika förvandlingar Kusama har illustrerat boken), som när hon målar blodröda prickar på det hav hon själv långsamt nedstiger i …
Även om hon ständigt växlat medium har denna späda kvinna varit skrämmande konsekvent. Lika resolut och metodiskt som hon en gång gick in för att organisera hippiesex och kroppsmåleri som fredliga alternativ till Vietnamkriget, lika metodiskt skriver hon nu dikter, arrangerar fjäderlätta lyriska ljusinstallationer eller lanserar sig som varumärket ”Kusama”.
Alltmedan hon bakom en ny mask av romantisk enslighet borrar sig vidare inåt, nedåt för att vid snart nittio års ålder dag för dag på duk kunna kommentera sin huvudfigurs (Kusamas) framtida upplösning i världsalltet.
Detalj av icke namngivet verk. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet