Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kopplingarna-mellan-oss-ar-ganska-speciella/

Kultur

”Kopplingarna mellan oss är ganska speciella”

Robyn, Seinabo Sey och Kindness. Foto: Shutterstock, TT och Michele Yong

Seinabo Sey och Robyn är inte bara två av Sveriges mest nytänkande artister. De förenas också av vänskapen med engelska producenten Adam Bainbridge, mer känd som Kindness. DN samlade trion, som alla är aktuella med stora konserter, för att tala om hur banden mellan dem har lett deras skapande till nya platser, och om hur den bästa musiken uppstår i ytan mellan det breda och det smala.

Hur träffades ni?

Seinabo Sey: Första gången jag såg dig Adam var i SAS-loungen efter Way out west. Vi satt i princip mitt emot varandra, men jag vågade inte hälsa. Jag var jättebesviken på mig själv. Men sen visade det sig att du kände min kompis Jason, Timbuktu. 

Kindness/Adam Bainbridge: Ja, kopplingarna mellan oss är faktiskt ganska speciella. Min morbror är Jasons gudfar. När jag var barn brukade jag besöka hans familj i Halmstad, Seinabos uppväxtort. 

S: Vi har pratat mycket om dinosaurierna på Miniland, en park i Halmstad som hade dinosaurier i naturlig storlek som man såg över staketet när man åkte förbi. Jag var alltid så rädd för dem när jag var liten.

K: Ja, det där är verkligt formativa minnen för mig. Över huvud taget somrarna i Halmstad har betytt mycket för mig. Allt kändes så exotiskt och färgrikt där, jämfört med den lilla, tråkiga staden i England som jag växte upp i. Det var långt senare i livet som jag förstod att inte alla svenskar rusar till Halmstad.

S: Nej, vi rusar väl snarare därifrån. Eller så var det för mig i alla fall. Men vi träffades hur som helst på riktigt för ungefär ett år sedan i New York, när Adam bodde där.

K: Vi skickade några demos fram och tillbaka den första tiden när vi lärde känna varandra. Sedan lade vi undan dem och koncentrerade oss på att bara vara kompisar. Jag upplever att det lätt kan bli en press över att vara två artister som hänger, att man automatiskt tänker att ur det här mötet måste det komma en massa fantastisk konst. Jag tror tvärtom att konsten kommer att komma naturligt, när man till slut verkligen lärt sig förstå varandra. På så sätt påminner Seinabos och min musikaliska resa tillsammans om hur Robyn och jag började jobba ihop.

Robyn. Foto: Shutterstock

Robyn: Ja, vi samarbetade en hel del innan vi började ge ut saker. Jag kontaktade Adam när hen hade gett ut sitt första album ”World, you need a change of mind” 2012. Jag lyssnade otroligt mycket på den skivan. Första gången vi träffades var i New York och då jobbade vi inte alls. Vi gick bara ut och blev fulla!

S: Första gången jag hörde Kindness musik var faktiskt den låten som du är med på Robyn, ”Who do you love”. Jag älskar verkligen den.

R: Ja, den var en av de första vi gjorde ihop.

K: Men den allra första var ”The warning”, som vi gjorde 2013 och som är med på mitt album nu. Den och ”Cry everything”, som också kom till vid samma tillfälle och som också är med på nya skivan. Jag tycker att alla de låtarna vi gjorde tidigt i vårt samarbete är bra. Men jag gillade att vi inte heller hade någon press på att vi skulle leverera.

R: Jag tänker att det är så du är som människa. Du gillar inte att forcera saker. Där finns något väldigt otvunget över hur du dyker upp och ner i olika platser och sammanhang, och ändå samtidigt lyckas vara genuin och uppriktig i ditt skapande. För mig är det ett tecken på en särskild sorts intelligens.

K: Jag tror att det handlar om att jag försöker ha förtroende för människor. Som med Seinabo. Om hon är Jasons vän, och han är min gudfars son, då litar jag på att hon också kommer att vara min vän.

S: Har det alltid varit naturligt för dig att blanda vänskap och skapande?

K: Ja, alltså det som jag tror skiljer mig från er två är att medan ni kommit in i den konventionella musikindustrin som ganska unga båda två så kommer jag från ett mer alternativt, experimentellt håll. Jag började också senare i livet. För mig har hela konceptet att göra musik alltid handlat om att njuta av det jag gör i stunden, och sedan försöka förstå vad det är jag gjort senare. Det är en lyx att ha den utgångspunkten. Jag menar, i en alternativ kontext kan du i princip spela kazoo genom fönstret på en bil och någon någonstans i världen kommer att säga att det är genialt.

S: Om du är man!

K: Ja, exakt. Men närmar du dig musiken från ett mer konventionellt håll och folk ser dig som en popartist är det helt annorlunda. Då är förväntningarna jättehöga.

Seinabo Sey. Foto: Beatrice Lundborg

Ja, var kan en producent med bakgrund i alternativ klubbmusik som du och en popstjärna som startade sin karriär som topplisteartist som Robyn egentligen mötas?

K: Alltså, det som är lustigt är ju att även om musiken vi ger ut kanske är ganska olika så är det vi lyssnar på rätt likt.

R: Ja, jag tycker att vi är olika men ändå inte. Visst, jag började i den kommersiella industrin och Adam kommer från ett mer utforskande håll. Våra bakgrunder formar vad människor tänker om oss som personer. Men från när vi växte upp har vi väldigt lika musikaliska referenser. Sedan tror jag att vi också båda identifierar oss med att vara lite på utsidan. Vi tittar båda in utifrån på den mer konventionella popvärlden, och så tar vi med oss lite olika saker in i den. Det är pop för mig. Det handlar inte om den kommersiella aspekten av industrin, utan det här utrymmet mitt emellan. Riktigt bra popmusik kommer till när den som skapar hämtar inspiration från flera olika världar.

K: Jag älskar en bra poplåt! När jag började ville jag ju egentligen bara göra Aaliyah-skivor, jag visste bara inte hur. Sen tycker jag att det är intressant hur Robyns musik blivit mindre pop med tiden, och min mer.

R: När jag gjorde min senaste skiva var jag väldigt glad att kunna ha Adam som bollplank, just för att jag hade en ambition att ta inspiration från klubb- och dansmusik. Jag har lite koll, men mina andra producenter Joseph Mount och Klas Åhlund hade inte det alls på det sättet. Att be dem göra vad jag ville göra med ”Honey” var lite som att be Adam göra ett punkalbum. Då var det så otroligt att ha Adam som del av mitt stödsystem, eftersom hen har så mycket kunskap. Jag tycker att hen har kvaliteter som liknar Christian Falks talang. Hen kan också otroligt mycket musik, och har förmågan att välja, hitta och kontrastera saker mot varann på ett väldigt känsligt sätt.

K: Det där är en rolig sak med musik. Det räcker inte att man bara kan skapa den. Man måste också kunna hitta sätt att formulera sig kring det man vill göra, och det är verkligen inte lätt.

R: Det är läskigt! Det är ju så skönt att göra musik utan att tänka på vad man håller på med. För så fort man börjar prata om det så riskerar man att känna att man måste plocka isär allt och göra om. Det krävs en speciell sorts människa för att våga ta den risken, för att våga prova något annat.

K: Hur tänker du Seinabo kring detta, att ta in mer experimentella influenser i musik som i grunden är pop?

S: Jag har ju alltid känt det som att hela mitt liv har bestått av olika slags motsägelser. Jag är född in i två olika kulturer, min pappas gambiska och min mammas svenska. Allt jag gör blir en blandning, för jag är den jag är. Men på min senaste skiva tänkte jag mer medvetet på att ta in referenser från olika håll. Mitt problem är bara att jag känner att ju mer jag tänker på musik, desto sämre blir det. Jag älskar att lyssna när andra analyserar, men när jag själv försöker göra det upplever jag att jag kommer för långt ifrån mina instinkter. Jag tror att det beror på att jag är ganska ny fortfarande på att skapa musik, och att jag kommer att bli bättre på att hantera det ju mer jag försöker.

R: Jag är helt säker på att du kommer att kunna det.

S: Ja, för jag känner ju att jag måste röra mig åt det hållet. Våga ta in inspiration från allt möjligt; kinesisk folkmusik eller sydafrikanska trummor eller något jag hör i en källare på Södermalm. Jag är lite rädd, och då betyder det så oerhört mycket för mig att kunna få sitta i till exempel sådana här sammanhang och få höra Robyn och Adam prata. Ibland kan verkligen allt i det här yrket kännas överväldigande. Att hitta samtal som är äkta och ärliga och där man inte behöver sitta och låtsas som att man hela tiden vet vad man håller på med är centralt.

R: Ja, för ibland känns det ju nästan som om branschen kräver av unga artister att de alltid ska veta exakt vad de vill trots att de precis börjat. Det är så konstigt!

Kindness. Foto: Michele Yong

K: Jag uppmuntrar alla jag arbetar med att vi ska prata om musik och karriär och intentioner för personens hela liv. Vad är det du vill göra? Vill du alltid göra samma sak? Ska detta vara din sista skiva? Har du redan skrivit den där låten som du velat skriva i hela ditt liv? Om du redan har gjort det så kommer ditt mål med ditt skapande se annorlunda ut än om du inte har det. Jag pratade med en bildkonstnär om det här, och deras förutsättningar ser ju helt annorlunda ut från våra. I bildkonsten vill man absolut inte vara som bäst när man är 25 år. Kanske snarare när man är 50. Och jag vill att musiker också ska kunna ha den sortens långa karriärer, att musik ska kunna vara ett hållbart yrkesval.

S: Det är väldigt skönt att tänka så. Att allt inte behöver hända exakt på en gång. Jag vill ju ha en karriär, men jag vill också ha ett liv och integritet och kunna existera i vardagen på sätt som inte innebär att jag behöver kompromissa för att jag är berömd eller bara fokuserad på framgång. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att vi verkligen pratar med varandra. Och inte bara pratar, utan verkligen vågar gå in på vad vi känner och de fula känslorna. Det kan ta fem minuter. Men det är de samtalen som ibland gör att man orkar en månad till.

K: I och med att den kommersiella musikvärlden blir alltmer fragmentarisk och mindre hållbar tycker jag att det är väldigt viktigt att ha vänner omkring sig som gör samma sak, och som kan prata med en på ett annat sätt än vad kanske en manager eller agent kan göra. Att försöka göra ärliga och faktiskt också ofta utlämnande skivor kan vara ensamt och tufft. Men har man vänner så känns det inte lika läskigt.