När bomberna regnar över Aleppo skyndar sig den syriska kvinnliga journalisten Waad Al-Kateab ned i underjorden men fortsätter hela tiden att filma. Det handlar på samma gång om videoaktivism, i form av desperata rapporter till omvärlden, och om en existentiell kamp med kameran som verktyg.

Den Oscarsnominerade dokumentären ”Till min dotter” är utformad som ett brev till Sama, regissörens barn som föds mitt i kriget. Hennes namn betyder himmel på arabiska, men i filmen hotar stridsflygplan från skyarna. Familjen lever på improviserade sjukhus, där Samas pappa är läkare. När byggnaden bombas sönder och samman, och flera av hans kollegor omkommer, finns det ingen tid att sörja.

Waad Al-Kateabs skildring inifrån belägringen har onekligen ett annat perspektiv än ditresta korrar eller fjärran analytiker. Här finns knappast någon geopolitisk överblick men väl en överväldigande omedelbarhet. Livet som ändå pågår samtidigt som döden ständigt och urskillningslöst hemsöker östra Aleppo. Bilderna är fasansfulla, men utan spår av spekulation.

Jag tänker på det anonyma kollektivet Abounaddara, som under parollen ”emergency cinema” började publicera videor redan i konfliktens startskede. Både deras och Waad Al-Kateabs arbete visar att kriget inte bara kräver snabb utryckning från sjukvårdspersonal, utan också från filmare. Det handlar inte om att plåstra om offren i bokstavlig mening, men definitivt om att levandegöra människor genom att rädda dem från osynligheten.

Begreppet ”emergency cinema” pekar också på att ärendet inte har tid att vänta på konventionella produktionsprocesser. Flera sekvenser i ”Till min dotter” har tidigare sänts i brittiska Channel 4, i förhoppning om att någon skulle reagera. Eller som det heter med röd text mot svart bakgrund i ett minutlångt Abounaddara-klipp från 2012: ”Stop watching! We are dying!”

Mellan tragedierna finns det plats för mirakel i filmhistoriens möjligen mest omskakande förlossningsscen.

Sedan dess har kollektivets filmer bland annat visats på konstutställningen Documenta 2017, när det alltså redan var för sent. Samma oundvikliga men förtvivlade fördröjning mellan verkligheten och konsten slår åskådaren i mötet med ”Till min dotter”. Filmen börjar i juli 2016, när slaget om Aleppo närmar sig sitt slut efter fyra års förödelse. Därmed utspelar den sig parallellt med att Europa mest ville prata mer om att stänga gränserna, snarare än att rädda barn från bomberna.

”Till min dotter” är inte en dokumentär för den som söker en kontextualisering av stridernas alla turer, utan utspelar sig i spillrorna av en förlorad revolution. I en återblick till upprorets början via Waad Al-Kateabs mobilfilmer, målas hoppfull graffiti om att störta Bashar al-Assad. Demonstranter demolerar bit för bit ett diktatorporträtt i mosaik.

Senare får Waad Al-Kateab tillstå att upproret har kidnappats av islamistiska extremister, men säger att inget ändå kan mäta sig med regimens brutalitet – understödd av ryskt stridsflyg som systematiskt siktar in sig på sjukhus. 

Samtidigt försöker lokalbefolkningen göra motstånd genom att leva ett så normalt liv som möjligt, och prata på gatan om ”giraffen” Assad. Och mellan tragedierna finns det plats för mirakel i filmhistoriens möjligen mest omskakande förlossningsscen. Det gör ”Till min dotter” till ett svåruthärdligt men oundgängligt vittnesmål om krigets livsförnekelse.

Se mer. Tre andra sevärda dokumentärer om Syrienkriget: ”Silvered water, Syria self-portrait” (2014), ”City of ghosts” (2017), ”The cave” (2019).

Läs fler filmrecensioner i DN