Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

De unga är inte lika välkomna som i sagans värld

”Jakten på tidskristallen” är fritt baserad på en romantrilogi av Erika Vallin och är full av blinkningar till filmer som ”Tillbaka till framtiden”, ”Top gun” och ”Star wars”., skriver Kristina Lindquist.
”Jakten på tidskristallen” är fritt baserad på en romantrilogi av Erika Vallin och är full av blinkningar till filmer som ”Tillbaka till framtiden”, ”Top gun” och ”Star wars”., skriver Kristina Lindquist. Foto: © Ulrika Malm

Tre missanpassade barn spelar stora roller i årets julkalender. Men i verkligheten är det bara unga från Afghanistan som förväntas ha superkrafter.

”Det sämsta var att föräldrarna inte kramade henne när de sa hejdå.”

Jag tittar på julkalendern med en peppad sjuåring. Tre missanpassade barn har mot alla odds antagits till den prestigefyllda och mytomspunna Framtidsakademin. Baktanken är att dessa tre – Asrin, Lima och Max – ska rädda själva tiden, som annars kommer att stanna den 23 december. Ingen julafton mer, någonsin.

”Jakten på tidskristallen” är fritt baserad på en romantrilogi av Erika Vallin och är full av blinkningar till filmer som ”Tillbaka till framtiden”, ”Top gun” och ”Star wars”. Stölderna från ”Harry Potter” är rätt skamlösa, men det charmigt nostalgiska tilltalet och en ljuvlig Rikard Wolff i en sista roll gör ändå årets julkalender till något av en fullträff. Och Hermione – förlåt, Lima – får mycket riktigt bara en liten vinkning av sina stela datanördar till föräldrar när det är dags att skiljas åt, medan Max klängiga pappa knappt kan släppa taget. Asrin kommer ensam till skolan, men har en hjältes blick.

Det är närmast en urscen, med det föräldralösa barnet som ställs inför svåra prövningar och bär en tyst sorg bakom sitt mod. Som just Harry Potter. Eller Momo, flickan i Michael Endes klassiker som bor utan familj i en gammal amfiteater när hon tvingas ta upp kampen med de farliga tidstjuvarna. Barnhemsbarnet Kulla Gulla i Martha Sandwall-Bergströms älskade serie räddar en hel syskonskara undan splittring och nöd. Och vad vore Astrid Lindgrens författarskap utan alla ensamma pojkar i böcker som ”Mio, min Mio” och ”Bröderna Lejonhjärta”?

DN:s recension: Så bra är SVT:s julkalender ”Jakten på tidskristallen”

Det finns också rent berättartekniska funktioner med att skippa föräldrarna, vid sidan av vemodet. Ensamheten skapar handlingsutrymme och ett eget universum, där det kompetenta barnet kan utmanas och växa. I en vidare kategori med minderåriga på vift hittar vi ”Barnens ö” av P C Jersild och Martina Montelius egensinniga debutroman ”Främlingsleguanen”, där en femåring säger upp sig från dagis och lever med en reptil som enda sällskap: 

”Om någon uppmärksammar mig ställer jag mig bara nära en slumpvis utvald vuxen individ, så att det ser ut som att jag är den personens barn”. 

De ensamma barnen och ungdomarna är ett slags centralfigurer i kulturen, och vi älskar dem.

Läs mer: ”Julkalendern har fått ett särskilt skimmer över sig i och med Rikard Wolff”

I verkligheten är de ensamma unga inte lika populära, eller avfärdas helt enkelt som vuxna. Talet om ”skäggbarn” är en egen retorisk genre inom den organiserade rasismen, och även utanför de grövsta rummen har det blivit ett slags folksport att misstänkliggöra ensamkommande ungdomar. Samtidigt kan ”tusentals asylsökande” som skrivits upp i ålder vara felbedömda, enligt en pågående granskning i Svenska Dagbladet (4/12)

När debattörer och ledarskribenter kritiserar att en del unga afghaner nu får en ny chans är det detta som är bakgrunden. Och så viktig har uppgiften att utvisa så många som möjligt varit att Migrationsverket i höstas beslutade att en svårt synskadad 18-åring utgjorde ett fullgott nätverk för en yngre bror i Afghanistan. Nu är storebror död, för egen hand. 

Hoppsan, det blev fel, säger myndigheten. Och gör sedan samma bedömning i flera andra fall, skriver DN (21/11).

Det är inte utan att man undrar om någon råkat förläsa sig på berättelser om unga hjältar som utan omsvep besegrar onda trollkarlar, befriar Törnrosdalen från förtryck och räddar själva tiden från att stanna. Gott så. Synd bara att slutsatserna om barnets tappra natur slår så olika. För det tycks bara vara unga syskonpar från Afghanistan som förväntas ha superkrafter som hör hemma i fiktionens värld.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.