”De flesta hos oss är ju också redan nazister.”

Makarna Pinnebergs i Hans Falladas klassiska roman från 1932 diskuterar den brutalisering som tycks oundviklig i ett Berlin plågat av hyperinflation och arbetslöshet. Varken Fallada eller Pinnebergs har något bokslut för resten av historien, men det har den samtida läsaren. Och det borde väl rent teoretiskt vara vår fördel gentemot de verkliga människor som gått före oss – att vi med hjälp av dem kan tyda tecknen i vår egen tid?

Men i det rådande politiska landskapet har det blivit viktigt för vissa falanger att göra varje parallell till denna tid irrelevant och rentav stötande. Frågan gäller naturligtvis ”huruvida Sverigedemokraterna, som för 30 år sedan grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister, ska utgöra röststöd för en svensk regering” (Peter Wolodarski, DN 17/3). Ingen tror att vi befinner oss på tröskeln till 30-talet. Men betyder det att historien inte har något att säga oss om dagens högerextrema framgångar?

Ett annat svar ges i den behändiga boken ”Fascismens metoder” (Daidalos), som nyss kommit ut på svenska. Jason Stanley, professor i filosofi vid Yale, diskuterar hur en normalisering av fascismens ideologi kan pågå samtidigt som begreppet ”fascism” behåller sin sprängkraft. På det sättet uppfattas epitetet ”fascist” per definition som en överreaktion, även i ett samhälle som håller på att utvecklas i sådan riktning. ”Anklagelsen om fascism kommer alltid att förefalla extrem; normalisering innebär att gränsen för ett korrekt bruk av ”extrem” terminologi hela tiden flyttar på sig”, skriver Stanley.

Det som behövs, menar han, är snarare en större förståelse för fascismen som en uppsättning metoder. Bland dessa lyfter Stanley bland annat fram ett nationalistiskt fokus på ett mytiskt förflutet och en ”inbillad historisk likformighet” som sägs leva vidare i småstädernas och landsbygdens traditioner, propaganda och konspirationsteorier, antiintellektualism, en besatthet vid lag och ordning och en betoning av den traditionella familjen. Samt naturligtvis: Att avhumanisera delar av befolkningen.

Låter det bekant? Det borde vara uppenbart att det finns flera politiska aktörer som just nu inspireras av element från denna metodologiska verktygslåda. Och kanske är det faktiskt viktigare att lära sig känna igen dessa element för vad de är, snarare än att dra slentrianmässiga paralleller till historiska avgrunder. Antifascismen bör väl inte reduceras till att undvika en potentiell katastrof någonstans längre fram? 

Det är som att det saknas ett språk för att beskriva vad avhumanisering gör med till exempel migranter i ett pågående normaltillstånd. Nej, Sverige är knappast på väg att bli en fascistisk diktatur – men vilken slags normalitet kommer vissa grupper att få vänja sig vid? Vad är människor redan vana vid?

I fallet SD tas normaliseringen av partiets idéer till intäkt för att de nog inte är så extrema i alla fall – trots att det är andra som närmat sig dem och inte tvärtom. Som när Kristdemokratiska ungdomsförbundet häromveckan publicerade en valaffisch med budskapet ”Sverige ska inte lida på grund av att andra länder inte kan skydda sina gränser” mot en bild av unga flyktingar som räddats ur Medelhavet. Inga ansikten, inga namn, bara en slumpartad grupp mörkhyade människor som får illustrera begreppet ”orsaka lidande”. ”Bildsättningen blev helt enkelt fel och för det ber vi om ursäkt”, pudlade KDU snabbt. Det var alltså bilden som ”blev fel”, inte tanken om att migranters blotta existens utgör ett lidande för Sverige.

Att peka ut en grupp människor som en belastning och ett hot är utan tvekan en fascistisk urmetod – och slutresultatet känner vi väl till. Men kanske skulle vi oftare ställa frågan om vad dessa metoder gör med oss i dag.