Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Ett skenäktenskap bland det mest hedervärda jag kan tänka mig

Foto: Anders Wiklund/TT

Det är vår och många som gifter sig just nu – inte bara i det brittiska kungahuset. DN:s Kristina Lindquist är kluven inför idén om äktenskapet, men hittar en radikal potential. 

I'm not the marrying kind, and neither are you

But still I am absurd enough

To ask you, if we were the marrying kind

Would it be my hand you'd ask for?

Frida Hyvönens låt ”My cousin” som kom ut för tio år sedan fångar den kluvenhet jag och kanske många med mig känner inför tanken på äktenskapet. Särskilt i dessa dagar, då medierna fylls av bilder på en stjärnögd brittisk hertiginna. 

Att å ena sidan vara marinerad i en kultur som säger att en kvinna måste vara utvald av en man för att över huvud taget ha ett existensberättigande, och å andra sidan ha skolats in i det självklara motståndet mot en av patriarkatets mest centrala institutioner. Det blir splittrat. 

På julafton 1965 skrev författaren Barbro Backberger i Dagens Nyheter om äktenskapet och familjen som ett ”utpressningsinstitut”, och Suzanne Brøgger har kallat denna typ av tvåsamhet för en ”organiserad form av olevt liv”. Å andra sidan verkar det väldigt lätt att göra motstånd numera – enligt bland annat CNN var Meghan Markles val att gå ensam en bit ned för altargången ett ”slående feministiskt statement”. 

Jag har bölat som en liten unge på mina vänners vackra vigslar och varit genuint berörd, men tanken på att själv stå inför en massa människor och liksom göra en stor affär av sin heterosexuella tvåsamhet – den är bara för genant. Och tanken på att den jag delar livet med skulle kalla mig sin ”fru” är både absurd och skrattretande. 

Så kan man hålla på, och göra både äktenskap och äktenskapsmotstånd till ett slags identitetsbygge om att vara eller inte vara the marrying kind. Om man inte har större problem vill säga. 

I Milad Alamis fina debutfilm ”Charmören”, som hade premiär i helgen, hägrar äktenskapet som en dröm om själva livet för huvudpersonen Esmail (Ardalan Esmaili) som kommit till Danmark från Iran. Han ska snart skickas tillbaka, och raggar därför desperat på danska kvinnor som ska ge honom en anknytning till landet. Allt är inte så enkelt, ska det visa sig, och filmens avgörande svängningar ska inte avslöjas här. 

”Charmören” är långt ifrån en svartvit politisk film om migrationspolitik, men som ett bakgrundsbrus till den psykologiska berättelsen ligger ändå en politisk fråga: Har staten och dess tvångsmekanismer verkligen ett språk för att hantera mänskliga relationer? Vad är ett trovärdigt par? Vilka krav är rimliga att ställa på en relation för att den ska räknas? Det mest privata hos människan krockar med statens hårda ramar.    

Kanske finns det en bild av att det går till som i den romantiska 90-talskomedin ”Gifta på låtsas” med Andie MacDowell och Gérard Depardieu, där det stora problemet är att han inte kommer ihåg namnet på hennes hudkräm (”Monticello”) under intervjun med myndigheterna. 

I den svenska verkligheten måste ansökan för det första göras från hemlandet, vilket kan innebära att föräldrar tvingas vara ifrån sina minderåriga barn i många månader. Därtill finns försörjningskrav som bara kan beskrivas som ett brott mot den svenska statsindividualism som gör den enskilda människan – inte familjen – till samhällets minsta byggsten. 

Riktigt allvarlig är den så kallade tvåårsregel som sätter människor i en absolut och destruktiv beroendeställning – och låser in kvinnor i våldsamma relationer. 2012 larmade regeringens utredare Eva Eriksson om ”män som systematiskt utnyttjar lagstiftningen”.

Jaså, misshandlad? Men kan du stå ut i åtta månader? För olagliga skenäktenskap ska stävjas till varje pris, och för en del kvinnor blir det priset väldigt högt. 

Men själva begreppet skenäktenskap fångar också in en fråga som pockar på uppmärksamhet i en tid då det blir allt svårare att få stanna i Sverige. Att ge en människa på flykt uppehållstillstånd – är inte det en alldeles utmärkt anledning att gifta sig för den som kan, orkar och vill? 

 

Läs fler texter av Kristina Lindquist.  

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.