Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Jag byter ditt barn mot min weekendresa till Italien

Foto: Hasse Holmberg/TT

Att avstå från barn är det enskilt viktigaste man kan göra för att minska sitt klimatavtryck. Men är det rimligt att tänka så? 

”Min instinkt är att skydda mina barn från framtidens fasor genom att inte låta dem födas.” 

”Jag vill bli förälder. Men det är svårt att sätta mina egna önskningar framför det som är viktigt för oss alla.” 

Det var tidigare i våras som New York Times intervjuade en rad personer som låter bli att skaffa barn – för klimatets skull. En rädsla, naturligtvis: Vilken värld sätter jag dessa barn till? Men också om skulden över det tunga klimatavtryck som varje ny människa i västvärlden ger upphov till. 

Se där ett krismedvetande som skiljer sig lite från det vi såg i SVT:s partiledardebatt i söndags. Klimatet fick en stund på slutet, efter de där viktiga frågorna om hur vi mest effektivt slänger varenda jävla invandrare ur landet. Så käbblades det lite om flygskatter, där regeringen skröt om tandlösa förslag och oppositionen hallucinerade om ”grönt flyg”. 

Låt oss säga att partiledarnas lösningar på klimatkrisen inte riktigt var på nivån att införa statlig barnbegränsning i Sverige – som väl är kan tilläggas, innan någon får en stroke mitt i krönikan. 

Men frågan förtjänar faktiskt sin allvarliga genomlysning. Har vi verkligen rätt att skaffa barn när det förstör hela planetens framtid? För ett par veckor sedan skrev SvD:s kulturchef Lisa Irenius om hur märkligt tyst det är om den största klimatinsatsen en enskild människa kan göra  – att avstå från att skaffa barn (SvD 21/4). Irenius lyfter fram Isobel Hadley-Kamptz som en av få debattörer som berört frågan, men att hon också snabbt avfärdar den med att hon betraktar ”reproduktion som mer essentiellt för den mänskliga existensen” än en weekendresa till Bologna (Expressen 16/1).

Ja, vad säger ni? Ditt barn mot min weekendresa – det går väl på ett ut hur man väljer, om allt kan översättas till koldioxidekvivalenter. Den som inte skaffar barn borde kunna bränna varv efter varv runt jorden på de 58 ton som den ofödda sparar in varje år. Vi lever dessutom i ett liberalt paradigm som säger att mänskliga önskningar inte kan rangordnas, så vem är jag att ifrågasätta hur du spenderar dina utsläpp? 

Så kan man i alla fall resonera om man betraktar barn som en typ av privatkonsumtion för den individuella föräldern, och inte som en fortsättning på den kollektiva mänskligheten. En mänsklighet som – vågar jag säga – faktiskt vill att resten av mänskligheten ska finnas. 

Kanske ligger svaret på hur man ska rangordna ungarna vs Italienresan i hur dessa nödvändiga offer för klimatet ska genomdrivas. Ingen åtgärd kommer nämligen att bli tillräcklig om den inte backas upp av statliga tvångsmedel, och mot den insikten blir allting väldigt klart. Att strypa köttet, bilen och flyget är en sak, men den stat som lägger sin hand över reproduktionen har gett sig in på ett helt annat – dystopiskt – territorium. 

Livmodern har alltid varit högintressant för antidemokrater och nationalister – fienden skaffar för många barn och våra egna kvinnor för få. Se bara på fascisterna i Alternativ för Tyskland som i höstas gick till val med en affisch där en vit, gravid kvinna flankeras av budskapet ”Nya tyskar? Det fixar vi själva”. Så följer hela skalan av abortförbud och ettbarnspolitik till Balkankrigens våldtäktsläger och påtvingade graviditeter. 

Om det är något historien visat är det att det måste gå en gräns vid själva kroppen, som inte kan förhandlas bort. Problemet är att svenska politiker just nu beter sig som om det vore ett lika stort övergrepp att kontrollera flyg och bilism som att kontrollera reproduktionen. 

Hur ska man annars tolka de politiska illtjuten om att ”Thailandsresan blir 2 000 kronor dyrare” – när betydande delar av bland annat Thailand riskerar att läggas under vatten när isen vid polerna smälter? 

Snart finns helt enkelt ingenting kvar på den här jorden för de barn som faktiskt föds. 

Läs mer: Sofia Ulver: Därför struntar medelklassens långresenärer i klimathotet   

Läs mer: Jonas Mosskin: Flygets olidliga lätthet 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.