Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 18:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kristina-lindquist-klimatkampen-ar-en-humanism/

Kultur

Kristina Lindquist: Klimatkampen är en humanism

Aktivister från Extinction Rebellion demonstrerar utanför Houses of parliament i London, tisdagen 8 oktober. Foto: Ben Stansall/AFP

Klimatförändringarna slår inte på samma sätt mot alla. Att i debatten ställa humanism och klimatkamp mot ­varandra är att blunda för de offer som skördas ­redan i dag, skriver Kristina Lindquist.

Det regnade på Avenyn, och den stora människomassan rörde sig trögt. I Stockholm talades om 60.000 deltagare, i Montréal om en halv miljon. Jag gissar att många i den senaste tidens klimatmarscher inte brukar demonstrera, och att de går bredvid oss som brukar demonstrera mot annat. I mitt fall oftast nazister eller liknande. Att vara jordens vän rent politiskt har aldrig känts särskilt lockande – det är för ljummet, för konfliktfritt, för mycket mulleskola. 

Det skulle man i alla fall kunna skylla på, om det inte vore för radikala klimatinitiativ som Ende Gelände och Extinction Rebellion – de senare genomför i detta nu massblockader i flera europeiska storstäder. Och sanningen är pinsamt arrogant: För oss urbana människor i moderniteten är det helt enkelt ett självklart privilegium att få ägna sig åt kulturen och det mänskliga medan naturen tiger still. Som scenografi bakom intrigen.

Det är därför jag på ett djupt personligt plan verkligen förstår Lena Andersson när hon i en ledarkrönika hävdar att kampen mot klimatförändringarna ställer människan och demokratin mot ”naturens rättigheter” (DN 28/9). ”Det saknar värde att leva förslavad av en torftighet där varje utandning är en skymf”, skriver hon och kritiserar uppmaningen att ”lyssna på vetenskapen”, eftersom vetenskapen inte har några svar på filosofiska frågor om hur samhällen bäst ska inrättas. 

I grunden ligger en kritik mot det hon uppfattar som en stark posthumanism, där människan betraktas som en ”perifer vederstygglighet” på jorden. Redan i somras skrev Andersson om bilden av människan som någon som ”föröder naturen, skapar ojämlikhet, ser sig själv som märkvärdigare än andra djur och borde begå kollektivt självmord för att rädda bina” (DN 6/7).

Det vore alltför lätt att hävda att Andersson som ett bortskämt barn förnekar allvaret i klimatfrågan för att det stör hennes viktiga filosofiska verksamhet. Men det intressanta är att hon faktiskt nuddar vid en kritik som radikala klimatröster framfört i flera år. Frågan gäller antropocen. Begreppet slog igenom via Nobelpristagaren Paul Crutzen i början av det nya millenniet och går i korthet ut på att jorden trätt in i en ny geologisk period där människan lämnat spår som inte går att utplåna. 

Med antropocen som utgångspunkt står konflikten mycket riktigt mellan människan och själva jorden – och om naturen uppfattas som en part med egna intressen är det kanske rimligt att som Lena Andersson raljera över att vi helst bara borde sluta andas. Man kan irritera sig på undertexten att klimatfrågan är något som går att välja bort – men att det på sina håll finns en rätt svårsmält posthumanistisk trend är Andersson inte den första att uppmärksamma. 

I våras skrev DN:s Viola Bao till exempel om det växande intresset bland intellektuella och kulturarbetare för ett etiskt och politiskt projekt bortom det mänskliga. ”Det är som om många verkar tro att vägen till det fossilfria samhället går via det ihärdiga kontemplerandet av maskar och stenar,” konstaterar Bao i en lysande essä (DN 27/5). Det är också svårt att förneka att det finns retoriska inslag i klimatdebatten som utgår från ett odefinierat ”vi” som manas att ”göra något” för att rädda planeten. 

Så vad är problemet? Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH, har sammanfattat några de viktigaste invändningarna mot antropocen som begrepp: ”De kritiska forskarna påpekar att miljarder av världens fattiga, nu levande eller redan döda, nästan inte har gjort något alls för att överskrida planetens gränser för koldioxid eller utsläpp av fosfor och kväve. De har aldrig utrotat någon art. Det är världens storkonsumenter, allra mest de allra rikaste, som knuffar jorden in i antropocen och står för den livsstil som hotar planetens gränser” (”Antropocen”, Weyler, 2017). Det ska nämnas att Sörlin dock är en av begreppets tillskyndare, och menar att det centrala resonemanget om människans epok ändå gäller. 

Humanekologerna Andreas Malm och Alf Hornborg hävdar i sin tur att framgången för begreppet antropocen delvis kommer sig av den naturvetenskapliga dominansen på klimatområdet, och att tendensen att se den generella människan som en ”geologisk kraft” leder fel. Det som faktiskt hände var enligt dem att ”kapitalister i ett litet hörn av västvärlden började investera i ångkraft”, och detta mot bakgrund av specifika omständigheter i form av det afroamerikanska slaveriet, exploateringen av den brittiska arbetarklassen samt en stark efterfrågan på bomull. Så lades grunden för den fossila ekonomin, och ”mänskligheten som art fick aldrig rösta om saken”, skriver duon i en kritisk artikel (The Anthropocene Review, 1/2014).

En aktuell studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature Ecology & Evolution bekräftar mycket riktigt något som redan tidigare konstaterats: Att ett hundratal bolag står för 70 procent av hela världens utsläpp av växthusgaser. Häromåret avslöjades också att oljejättar som Shell redan på 80-talet förutsåg den annalkande katastrofen och sin egen roll i den, men mörkade vad de visste. Klimatförbrytarna har, som det heter, både namn och adress.

Dessutom är tanken om den allmänna människan mot naturen precis lika världsfrånvänd i fråga om klimatförändringarnas effekter. Undergången drabbar inte lika. Att som Lena Andersson ställa kommande generationer mot ”friheten och demokratin för oss andra här och nu” är att blunda för de mänskliga offer som skördas redan i dag. ”Folk lider. Folk dör. Hela ekosystem kollapsar”, som Greta Thunberg sade i sitt tal inför FN. Det kan man säkert tolka som en uppmaning till ”kollektivt självmord för att rädda bina”, om man struntar i att pollinering krävs för att producera mat. Att låta bina försvinna är att begå kollektivt självmord, och att låta andra människor dö först.

Redan 2012 skrev journalisten Shora Esmailian om människor på flykt i spåren av översvämningar, havsnivåhöjning och extrem torka i reportageboken ”Ur askan” (Natur & kultur). Och när allt fler tvingas lämna sina hem i regioner där det inte finns dricksvatten, inte går att odla och inte längre går att leva för att kampen om sinande resurser lett till blodiga konflikter – då kan vi räkna med att svaret från Europa och USA kommer att vara att bygga fortet ännu högre. Det här är inget framtidsscenario, det har redan skett. Som en bidragande orsak till kriget i Syrien lyfter flera forskare fram den långvariga torka som drabbade landet före krigsutbrottet, då miljoner drevs in i fattigdom och tvingades lämna sina hem, med motsättningar och radikalisering som följd. Men i EU och Sverige är fokus alltjämt att hålla människor borta. 

I somras lyfte Ruben Andersson, migrationsforskare i Oxford, i en artikel fram det grymma skådespel som pågår vid västvärldens gränser – människor som sätts i burar i USA, flyktingar som beskjuts i Libyen, sjökaptener som häktas för att ha fört skeppsbrutna i säkerhet på Medelhavet (DN 5/8). När migrationen redan i dag framställs som ett globalt och gränsöverskridande hot, då kan vi bara ana med vilken brutalitet vår del av världen kommer att möta de 200 miljoner klimatflyktingar som FN förutspår till år 2050. 

I ljuset av detta blir klimatkampen inte bara en humanism, utan en humanism som kommer att kräva stora inslag av medveten antifascism för att stå emot hårdnande repression och skydda migranters mänskliga rättigheter.

Visst finns det, slutligen, något hisnande i tanken på att vara en del av den kanske sista generationen som kan stoppa fullkomlig förödelse på jorden. Det är rentav existentiellt perverst, och en troende kanske skulle tala om brott mot själva skapelsen. Men att se kampen mot klimathotet som en posthumanistisk verksamhet, som ska skydda planeten från ”oss” – det är en villfarelse. Uppgiften vi står inför är att rädda människoliv.