Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Kristina Lindquist: Kränkningar som bara drabbar migranter väcker tydligen inga protester

Moria på grekiska Lesbos fungerade i praktiken som ett fängelse för tusentals migranter utan större hopp om att få stanna i Europa. Bilden är från 2015.
Moria på grekiska Lesbos fungerade i praktiken som ett fängelse för tusentals migranter utan större hopp om att få stanna i Europa. Bilden är från 2015. Foto: Roger Turesson

Fotboja, förvar och tiggeriförbud – tio år efter FRA borde striden om den personliga integriteten vara glödhet. Men kränkningar som bara drabbar migranter väcker tydligen inga protester, skriver Kristina Lindquist.

Minns ni striden om FRA-lagen? Det är nästan exakt ett decennium sedan den första omröstningen i riksdagen, i juni 2007, innan det året därpå blåste upp till politisk storm om övervakning och grundläggande rättigheter. Tio år senare ser jag mig omkring och undrar vad som hände. För antingen var den där omsorgen om personlig integritet inte alls så utbredd som det verkade, eller så har svenskarnas rättskänsla ruttnat rejält de senaste tio åren. Annars skulle det storma nu också. Kanske beror det på vem som drabbas. För om den retoriska styrkan i FRA-motståndet var just att peka på det urskillningslösa, att alla riskerade att få sitt privatliv genomlyst så är det annorlunda nu. Samtidens politiska förslag handlar bara om att kränka vissa människors integritet.

I veckan presenterades resultatet av de terrorsamtal som förts mellan regeringen och alliansen. Och det verkar som att fotbojorna har följt med, om ni minns? Gör det möjligt med fotboja vid avvisningsbeslut, gick MP och KD ut och krävde direkt efter terrorattacken i Stockholm, medan S och M nickade gillande. Nu står det alltså klart att det ska utredas hur ”kontrollen av personer som bedömts utgöra säkerhetshot på ett rättssäkert sätt kan förstärkas, till exempel genom elektronisk övervakning” som det står i överenskommelsen. På presskonferensen i onsdags förtydligade inrikesminister Anders Ygeman (S) också att det mycket riktigt kan handla om elektronisk fotboja, ”eller andra saker”.

Men vad som rent konkret ska krävas för att använda ett sådant tvångsmedel på en individ är fortfarande oklart. Gustav Fridolin (MP) talade i sitt utspel om att det ska finnas ”olika typer av information” samt oro för ”en avvikandesituation” (Aftonbladet 14/4). De krav som gäller för att underkasta andra människor samma behandling – åtal, rättegång och dom – är det dock inte tal om. Även om Ebba Busch Thor tror att det är en ”brottslig handling” att befinna sig i landet utan tillstånd (Ekot 13/4). Det är det inte.

Och det gick väldigt fort att förflytta diskussionen från den misstänkte förövaren på Drottninggatan till migranter i allmänhet: ”Om man inte får vara i Sverige ska man avvisas. Om det hade fungerat som det ska hade 39-åringen inte varit på Drottninggatan i fredags”, twittrade moderatledaren Anna Kinberg Batra (10/4). Och denna sammanblandning mellan terrorhot och migration är ingenting nytt. Den är ett led i den process av så kallad securitization som mer eller mindre pågått sedan kalla krigets slut, och som innebär att migrationen i allt högre grad diskuteras som en säkerhetsfråga och ett hot mot nationella intressen.

I en alternativ ordning hade vi först kunnat slå fast att vi i en rättsstat inte frihetsberövar personer som inte dömts för några brott, och utgå därifrån.

Ett återkommande argument har varit att fotboja faktiskt är bättre än inlåsning, som om förslaget fötts ur en vilja att avveckla de svenska förvaren. I mitten av maj kom i stället ett förslag från regeringen om att skärpa lagen kring avvisningar, vilket bland annat innebär utökade möjligheter att sätta barn i förvar och att ”personer som satts i förvar i väntan på avvisning [ska] kunna placeras på kriminalvårdsanstalt, i häkte eller polisarrest i väntan på avvisning” (DN 19/5). Regeringen kör därmed över remissinstanser som Barnombudsmannen (”ställer sig frågande till hur barnets rätt att söka asyl i landet ska säkerställas”), Rädda barnen (”stor risk att barn kommer att tas i förvar i ökad utsträckning”) och UNHCR, som menar att barn aldrig bör frihetsberövas för migrationsändamål.

Det kallas ju just ”förvar” i en vokabulär som distraherar från vad det i allt väsentligt handlar om: fängelser för människor som befinner sig på fel plats. Det är en effektiv illusion av intern logik som säger att den som fått avslag ska lämna landet, och att detta är ett överordnat värde. Vi har därmed rätt att göra nästan vad som helst för att uppnå det värdet. I en alternativ ordning hade vi först kunnat slå fast att vi i en rättsstat inte frihetsberövar personer som inte dömts för några brott, och utgå därifrån.

Just nu pågår förhandlingar om ett nytt gemensamt asylsystem inom EU, tänkt att utjämna skillnader mellan länder och motverka ”asylshopping”. (Ja, EU-kommissionen skriver ”asylshopping” i sitt formella förslag.) Mediebevakningen har främst handlat om att Ungern och Polen vägrar gå med på att ta emot fler flyktingar, men hur många vet att förslaget nästan helt avskaffar möjligheten till permanenta uppehållstillstånd? Att Sverige i så fall aldrig kan återgå till den ordning som rådde före den ”tillfälliga” lagen?

Nå, i förslaget finns också passager om inlåsning, eftersom inlåsning av migranter är något som många EU-länder ägnar sig åt. I mars fick Ungern en lag som innebär att asylsökande omedelbart vid gränsen blir inlåsta i ihopsvetsade containrar. I solklar strid med internationell rätt givetvis; ingen får sättas i förvar enbart på grundval av att vara asylsökande. Men som Ungerns premiärminister Viktor Orbán uttryckte saken i våras: övriga EU-ledare hade ”inga invändningar” (DN 28/3).

I det aktuella förslaget från kommissionen anges att folk bara får sättas i förvar som en ”sista utväg” om det finns risk för att de avviker. Men vad är en ”sista utväg”? När jag ringer upp Cecilia Wikström (L), som leder EU-parlamentets förhandlingar i frågan, så medger hon att det helt klart finns utrymme för olika tolkningar. Dessutom finns ingen övre tidsgräns, bara ”så kort som möjligt”. En nyhet är att asylsökande också får låsas in om de inte följt anvisningar om vistelseort, vilket kan tolkas som en ren straffåtgärd.

Ett sista exempel handlar om det i Sverige ständigt hägrande förbudet mot tiggeri. Senast var det den förre tiggerisamordnaren Martin Valfridsson som hade ”bytt fot” (Ekot 24/4) för att skydda ”utsatta personer” från att utnyttjas av ligor. Att det redan finns lagar mot människohandel ingick inte i ekvationen. Men han tycks ha svenskarna med sig – mer än hälften vill se ett förbud, liksom M och SD. S-kongressen sade till slut nej i våras, i kontrast till de toppsossar som det senaste året gått runt och nosat på förbud.

Att tiggeriförbud är en värdelös form av fattigdomsbekämpning har många konstaterat, bland annat DN:s Hynek Pallas (DN, 19/8, 2016) och professor Hans Swärd (SvD, 23/8 2016). Men det är slående hur diskussionen så ofta stannar vid sociala aspekter, när frågan faktiskt gäller rätt stora ingrepp i den personliga integriteten.

För exakt vad är det som ska kriminaliseras? Handlingen ”att tigga” är ju bara ett slags ritualisering av vardagliga ord och rörelser, och därför uppstår några frågor: Gäller förbudet endast ordet ”please” eller även ”hello”? Vad är den juridiska skillnaden mellan en mugg som är avsedd för mynt och en som är avsedd för kaffe? Vilken straffskala ska tillämpas för brottet att söka någons blick? Och – vilken befolkning accepterar en sådan detaljreglering av sitt beteende i det offentliga rummet?

Sådana frågor kan man ställa, och samtidigt vara väl medveten om att det inte kommer att hända något om en som jag ställer sig utanför tunnelbanan med en pappersmugg. Som politiskt förslag har tiggeriförbud nämligen en huvudsaklig funktion: Att signalera till väljarna att man kommer att rensa gatorna från fattiga romer.

Dessa tre exempel – fotboja, förvar och tiggeriförbud – har det gemensamt att de direkt eller indirekt riktas mot människor som ligger utanför majoritetsbefolkningen, och att de inte vore möjliga annars. Tankarna går till filosofen Hannah Arendts klassiker ”Totalitarismens ursprung” som nyligen kom i svensk nyöversättning (Daidalos, 2016). Arendts diskuterar bristerna i ett begrepp som mänskliga rättigheter, eftersom stater i praktiken inte respekterar den som ”bara” är människa, som en flykting eller statslös: ”Världen fann ingenting heligt i den mänskliga existensens abstrakta och nakna faktum”, skriver hon. Här finns en paradox, menar Arendt. För ”om en människa förlorar sin politiska status borde hon, enligt vad som ligger i människans medfödda och omistliga rättigheter, hamna i exakt den situation som deklarationen av dessa allmänna rättigheter avsåg. I själva verket är motsatsen fallet”.

Orden i artikel 9 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna om att ingen godtyckligt får hållas fängslad betyder alltså olika saker beroende på vem du är. En svensk medborgare som spärras in utan åtal och dom är ju en rättsskandal, medan andra utan problem får sättas i så kallat förvar.

Nej, det blir ingen FRA-storm inför integritetskränkningar som drabbar ”nakna” människor som asylsökande och EU-migranter, den solidariteten tycks vara svår att uppbåda.

Så det kanske är läge att byta perspektiv? I antologin ”Irreguljär migration i Sverige” (Daidalos, 2016) diskuterar forskarna Anna Lundberg och Mikael Spång Arendts resonemang om rätten att ha rättigheter i relation till situationen för papperslösa. De uttrycker det som att behandlingen av ”undantagsfiguren” pekar ut en generell riktning framåt, och bär på en varning.

För det här handlar inte om hur ”vi” får behandla ”dem”, utan om vilka befogenheter vi ger staten i relation till enskilda. Och en sak kan du räkna med: Det som får göras mot andra i dag – det kan göras mot dina barn i morgon.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.