Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

På scen kan man leka med kvinnliga fantasier om hämnd

Affischen till ”Turandot”.
Affischen till ”Turandot”.

I ”Turandot” på Folk- operan dödar den iskalla prinsessan sina friare. Vad ligger bakom hennes raseri mot männen? Kanske ett övergrepp.

Det var häromåret, jag satt och vingaggade med K och beklagade mig över att jag aldrig fick hångla när vi båda var runt tjugo. Det vill säga då vi bodde i en studentstad där folk enligt uppgift brukar få hångla. Det kan ha berott på den där tröjan du hade, sade hon.

Tröjan var en hemtryckt t-shirt med det subtila budskapet: ”Dead men don’t rape”. Så, inget vidare hångel, däremot en del aggressiva juristkillar som ville bråka i baren. Ljuva ungdom!

Det var ett tag sedan jag övergav den där feministiska våldsromantiken, men efter den senaste tidens diskussion om sexuella övergrepp framträder dess forna lockelse i ett slags förklarat ljus. För ja, jag också, naturligtvis. Inget av det allvarligare slaget, men tillräckligt. Lägg ihop alla erfarenheter och det blir omöjligt att inte se ett grundläggande livsvillkor för kvinnor – som vi då och då drömmer om att bara göra kaos med.

Läs mer: Cissi Wallin: Vi antar utmaningen att skämta om Metoo

”Ingen man ska äga mig!” sjunger Turandot i Puccinis opera som just nu spelas i en musikaliskt drabbande uppsättning på Folkoperan. Hon är den grymma prinsessan som dödar sina friare, framställd som både iskall och brutal. I ett avsnitt av Operapodden, återgivet i programmet, diskuterar kulturjournalisten Eric Schüldt och regissören Mellika Melouani Melani tolkningen att Turandot själv varit med om ett övergrepp, vilket alltså skulle ligga bakom hennes rasande manshat.

Det finns något som gör scenkonsten särskilt lämpad för att leka med feministiska fantasier om hämnd

Turandot kuvas till slut, men hinner förmedla ett befriande trots som hon delar med andra sceniska systrar. Som i Sara Stridsbergs magnifika ”Medealand” efter Euripides antika tragedi, som spelades på Elverket 2009 med Noomi Rapace i huvudrollen. Här blir hämnden från den landsförvisade och utnyttjade än gruvligare eftersom den går via barnen.

I Malin Axelssons egensinniga komedi ”Monsterkabinettet” på Unga Klara blev blodtörstiga gestalter som Medusa, Salome och Lorena Bobbitt (!) vägvisare för en kvinna som gått vilse. ”Scum-manifestet” på Turteatern blev mest uppmärksammat för dödshot och protester, men var framför allt ”lysande teater, stor konst”, för att citera DN:s kritiker Ingegärd Waaranperä. Rent ideologiskt hade motståndarna givetvis rätt – monologen var full av biologism och transfobi. Men föreställningen ska inte ses som politisk agitation, utan som ett konstnärligt utbrott som i likhet med annat kvinnligt raseri på teatern pekar ut en patriarkal ordning.

Läs mer: Malin Ullgren: Du har fått lära dig att acceptera det mesta utom våldtäkt

I det verkliga livet tycks många män helt chockade av den våg av vittnesmål som nu samlats under #metoo, samtidigt som jag inte vet en enda kvinna som ens blivit särskilt förvånad. I det glappet har kvinnor förväntats gå omkring och agera som att allt är bra, och ägna sig åt tålmodig, sansad och pedagogisk feminism. Det är en dissonans som tar på krafterna. Att då se fiktiva kvinnor slå tillbaka på en scen blir ett slags tillfälligt erkännande av en situation där det faktiskt anses finnas något att slå tillbaka mot.

Tematiken förekommer även i andra konstformer, som i Märta Tikkanens klassiska roman ”Män kan inte våldtas” och filmgenren rape-revenge – där man för övrigt inte sällan tar chansen att visa upp långdragna och grafiska övergrepp mot kvinnor. Men det finns något som gör scenkonsten särskilt lämpad för att leka med feministiska fantasier om hämnd: en publik som är närvarande i rummet blir medskyldig till allt som sker där och måste ta ansvar för det, bortom all våldsromantik. På teatern går det inte att svära sig fri.

Läs mer: Catia Hultquist: Kulturen på kvällstidningarna var som en pilsnerfilm eller en skräckis

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.