Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Varför är det så tyst om skandalen med åldersbedömningarna?

SvD:s granskning av medicinska åldersbedömningar visar på så stora brister att det inte går att tala om annat än en rättsskandal. Men i jämförelse med liknande avslöjanden är det förvånansvärt tyst.

Jag skriver om teater till vardags, så tro mig när jag säger att det är något fel på dramaturgin här. Vid det här laget brukar ju diverse publicister sitta och skryta på Twitter om hur många som tvingats avgå ”till följd av” – ja, ni vet. Transportstyrelsen, Riksrevisionen, Macchiarini – huvuden rullar. 

Och nu har Svenska Dagbladets Negra Efendic alltså i en outtröttlig journalistisk insats visat att de medicinska åldersbedömningar som används på asylsökande ungdomar har så stora brister att det inte går att tala om något annat än en rättsskandal. Och det tar inte slut. I helgen kunde vi läsa att en rättsläkare som skrivit under flera hundra utlåtanden tar avstånd från sina egna signaturer (6/1) och att bilder som Rättsmedicinalverket använt kritiseras av andra experter för att vara värdelösa som underlag (7/1). 

Det hojtas lite här och där på ledarsidor och sociala medier, men i jämförelse med skandaler av liknande dignitet är det alldeles tyst. ”Varför reagerar ingen på ansvarig nivå? Varför stoppas inte dessa otillförlitliga metoder?” frågar sig Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg. 

De är undantagsmänniskor. Deras knän och tänder riskerar aldrig att bli våra.

Låt mig gissa. För det första är principen att driva ut så många som möjligt ur landet numera överordnad allt annat – om detta råder närmast politisk konsensus. Ålder har nämligen inte bara bäring på boende och stöd för ensamkommande, utan kan också vara en avgörande faktor i asylprocessen. 

För det andra så tillhör de som drabbas av detta rättshaveri ett annat slags vi, och deras öde kan därför inte generaliseras till oss andra. De är undantagsmänniskor. Deras knän och tänder riskerar aldrig att bli våra. De befinner sig utanför rätten att ha rättigheter, för att tala med Hannah Arendt i ”Totalitarismens ursprung” (Daidalos, 2016). 

Men utöver de grova felaktigheter som SvD visar på i sin granskning är det också hög tid att tala om den etiska avgrund som dessa ålderstester öppnar för. Frågan är inte på vilket sätt man ska mäta en knäled för att fram ett tillförlitligt ”resultat” – utan huruvida man ska göra det över huvud taget. 

Det är bara att häpna över hur lättvindigt Sverige tar på sin historia av att använda läkekonsten för sortering, kontroll och annat som inte ligger i den enskilda patientens intresse. Någon kan hävda att det är skillnad på skallmätning och på tandexperiment på ”sinnesslöa män” som det hette på Vipeholm – och på frivillig röntgen för att bevisa sin egen ålder. 

Ansvariga kan uppenbarligen låtsas som ingenting, kanske tror de på goda grunder att det här kommer blåsa över.

Jo, medicinsk åldersbestämning är naturligtvis ”frivilligt” i bemärkelsen att det går att säga nej – med överhängande risk att skrivas upp i ålder. Det är en frivillighet av samma slag som när sterilisering en gång var ett villkor för att få göra abort.

Ansvariga kan uppenbarligen låtsas som ingenting, kanske tror de på goda grunder att det här kommer blåsa över. Men när den mjuka och sköra människokroppen underställs statsapparatens tyngd in på själva skelettet så händer något bestående med ett samhälle. Det händer just nu. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.