Kristina Lugn – det sista geniet

Det här är en intervju som börjar dåligt och sedan glid­ande – och ofta glittrande – övergår i ett haveri: i ett sista mobilsamtal skäller Kristina Lugn ut mig. Jag minns ordet ”korkad” och att det klickar.

Det första som händer är att jag ber om en inter­vju via hennes Svenska Akademien-mejl. Hon säger okej och skickar sitt mobilnummer.

När hon på telefon berättar om sin pågående flytt in i en stor våning i Gamla stan – som ägs av Akademien och har anor sedan ”Gustav III:s livmedikus” – erbjuder jag mig plötsligt att hjälpa till. Spika upp en hylla. Nästan som om jag pratade med en kompis.

Kristina Lugn har betytt mycket för mig. Jag vet inte om hon ingick i den svenska skolplanen men hon var den första som fick mig att reagera på poesi. Inse att den kan säga sådant som är sant, som man känner, styrs av eller går förbi varje dag, men som ännu inte ryms i språket. Utan försvar såg hon utsatthet, makt och de subtila signaler som skapar den – på min skolgård, arbetsförmedlingen.

Vad som skiljer Kristina Lugn från många ­andra poeter som vinner tonårshjärtan är att hon också når Nobelpristagare, kritiker, hela svenska folket och särskilt kvinnor i alla åldrar; ingen annan författare, åtminstone ingen avancerad lyriker med plats i Svenska Akademien, har så hängivna fans.

Hon har tv-talat om piller, förmiddagsfyllor, den misslyckade normaliteten och önskan om att avsluta sitt liv – utan att publiken någonsin verkar ha oroat sig för henne. I stället har hon blivit synonym med sin konst, en fiktiv figur.

Symboler uppstår ur ett behov och den svenska offentligheten har krävt en Kristina Lugn.

Hon har stridit mot alla förlamande kvinnonormer om att vara lagom, behaglig och anpasslig, mot en allt osäkrare arbetsmarknad som är skoningslös mot de egensinniga – och mot en ny duktighet i kulturen; att skapande människor skryter om hur de jobbar nio till fem. Trampar runt i Stockholm med barnstolar på cykeln.

Kristina Lugn mejlar mig mitt i natten. Ibland i versaler. Hon ringer upp och säger att om jag inte berättar vem som läckt hennes telefonnummer byter hon inom två timmar. Jag minns inte. Några minuter senare kommer jag ihåg, ringer upp och säger att hon mejlade mig numret. Hon skrattar. Jag skrattar. Vi skrattar tillsammans.

I symbolen Kristina Lugn ingår ett glapp som är befriande och en gränslöshet som ändå aldrig kan gå för långt. Det var därför det kändes så självklart att jag skulle få komma hem till henne. Ta en cigg under samma fläkt. Som om hon anförtrott sig åt mig. Som om Kristina Lugn ingick i den svenska allemansrätten. Det gör hon inte. Hon säger först ja och sedan definitivt nej. Moti­v­eringen är självlysande.

– Du skulle skriva något i stil med att ”hon kommer släntrande med en cigg” och så skulle det vara en beskrivning av att det är stora hål i min soffa för att jag har somnat där med glödande cigaretter. Att det ligger böcker överallt. Du skulle skriva att man ser spåren av sömntabletter på det fina golvet som har ”anor sedan Gustav III:s livmedikus”, säger Kristina Lugn och det blixtrar av ironi.

Hon har rätt.

Den där mediala karaktären – den tragikomiska kvinnan, det kaosartade snillet – är sliten nu. Tömd på innehåll efter en livstid i etern. Jag bestämmer mig för att bara skriva om hennes konst. Inget annat.

När vi i stället ses inne på Dramaten, där den nyskrivna ­pjäsen ”Hej, det är jag igen” repeteras, hälsar hon inte. Jag går tyst bakom henne genom korridorerna, nerför trapporna. Teaterns matsal. I ena hörnet; en liten kafeteria som säljer plastinvirade kakor. Hon frågar om jag läst manuset.

Det har jag inte. Jag visste inte att man kunde få ut det i förväg. Jag ska fixa det så fort jag kan. När jag tittar upp har hon köpt en mazarin till mig.

Utspridda och vid olika bord äter några skådespelare lunch ur lådor. Vad som skiljer rummet från de flesta andra personalmatsalar är rösterna som kan föra intensiva samtal trots stora avstånd. De pratar om finalavsnittet av ”Den dramatiska asylen”, den avgående chefen Marie-Louise Ekmans mobilfilm­ade webbserie om livet på teatern.

Ändå är det Kristina Lugns stämma som tar över. Hon berättar en historia om Dramatens förra chefsrekrytering som är full av hennes typiska twistar; den banala byråkratin, nyspråket och humorn och mörkret som är oskiljaktiga.

Någon tackar för hennes medverkan i ”Skavlan”, då hon berättade om åldrandet och ensamheten: ”Du var så mänsklig, det är en konst.” Den förmågan har varit sig lik genom åren, men reaktion­erna har skiftat. Långt innan ordet ”näthat” föddes, när hon ledde SVT:s pratshow ”Oförutsett” tillsammans med en kedjerökande Jörn Donner och en pojkig Bert Karlsson, anmäldes hon till radionämnden.

– Min röst var för långsam, jag var för ful. Jag minns att jag gick på Götgatan och att en man kom emot mig, en helt vanlig direktörsman. När han passerade spottade han mig i ansiktet. Jag skulle nog ha orkat mer om folk blivit arga för vad jag skrev, men allt handlade om personen Kristina Lugn. Det är en otäck känsla att man kan väcka ett sådant hat. En ondska: att ta reda på var jag bor och kasta in en sten genom fönstret. Tre kvällar i rad. Sista gången krossade den fönstret och sedan min dotters sköldpadda.

Varför tackade du ja till alla medier på 80-talet?

– Författarskapet är alltid det viktigaste, alltid. Men jag har också velat ha en publik; det är det roliga och hela poängen med att skriva, säger Kristina Lugn och hyllar tv-makaren ­Jacob Dahlin, som var en av de första kända svenskarna att dö i aids.

Hans nyskapande, experimentella och folkliga program ”Jacobs stege” fångade ett decennium; i en tid då alla tittade på samma program satt 80-talets stora namn i hans fåtölj. Varje avsnitt slutade med att en flaska champagne öppnades. Kristina Lugn dök ofta upp i olika sketcher, utklädd till ängel eller lucia.

– Han var storartad: intellektuell och underhållande på samma gång, säger Kristina Lugn om de två rollerna som hon – i egenskap av kvinnlig lyriker – inte tilläts förena.

I stället kritiserades hennes offentliga persona från två håll; folket såg en snobbig, släpig poet, de fina författarna tyckte att hon var för vulgär och säljande.

– Det blev ohållbart. Jag var tvungen att skydda mig mot ”Kristina Lugn” för att kunna fortsätta skriva, säger hon och leder mig vidare till sitt egna arbetsrum som ligger på Dramatens bottenplan.

Där finns ett skrivbord som hon inte skriver vid, hon arbetar hemma, och en bokhylla med Alice Munro på engelska. Hon sätter sig på kontorsstolen, jag i den storblommiga fåtölj­en intill.

Den viktigaste vändpunkten i Kristina Lugns liv kom när hon mötte teatern, en konstform som framgångsrikt lät ­henne vara intellektuell och underhållande på samma gång.

– Det var svaret för mig. Jag hittade en plats där jag fick använda mitt språk utan att vara ensam – och jag blev omtyckt. Skådespelare vet vad det innebär att förhålla sig till publiken, utsattheten i det. Det är häftigt att skriva för dem, Sveriges största. De lägger till så mycket med sina personer på scenen.

Den som ledde henne in i teaterns universum var skådespelaren Allan Edwall. Han drev Teater Brunnsgatan som Kristina Lugn senare skulle komma att ta över – och som i dag leds av hennes dotter, dramatikern Martina Montelius.

– Jag har i efterhand tänkt mycket på när det vände, när alla slutade hata mig. Det var verkligen Allan Edwall; han uppen­barade sig nästan som i en dröm och visade mig teatern. ­Allan var oerhört folkkär, jag tror till och med att du känner till honom – han spelade Emils pappa i ”Emil i Lönneberga”. Att han hörde av sig och ville samarbeta med mig höjde min status. Det är läskigt hur snabbt människor kan vända. Det kommer jag alltid bära med mig, säger hon.

– Teater är så attraktivt och fascinerande och hemskt. Allan Edwall är den största scenskådespelaren Sverige någonsin har haft – och det enda man minns nu är att han sprang med en råttfälla runt foten och ropade ”Emil”. Det är så med teatern, den försvinner som livet. De enda som minns är de som var med. En liten stund, säger hon och kommer in på döden. Att de största namnen hon arbetat med är borta.

– Jag kan få för mig att jag ser dem i tunnel­banan, i rulltrappan som går åt andra hållet. Då får jag känslan av att vara med i fel film. Varför ska jag vara kvar här? När jag inte har varit inne på Dramaten på ett tag och kliver in i lunchrummet så är allt utbytt. Kafeterian drivs av ett bemanningsföretag. Människor ser ut som fråge­tecken och vet inte vem jag är, säger hon och virar in sig i en illrosa plyschboa som hon fått av Marie-Louise Ekman.

Den skär sig lite mot hennes ljust gråröda hår som på de stora pjäsaffischerna är eldfärgat. Det är sällsynt att en dramatikers ansikte tapetserar staden.

Hur ser du på att det nu är du som blivit folkkär?

– Det vet jag inte om jag är. Det beror i så fall på att ingen skulle kunna vara avundsjuk på mig, ingen vill vara mig. Människor känner att de slipper tävla. Det inger trygghet att se ett haveri gå omkring. Ett haveri i galaklänning. De tänker: kan hon klara det så kan jag också. När jag dör kommer människor att känna: kunde Kristina Lugn dö så kommer jag också kunna det, säger hon.

Det blixtrar igen. Ofta är hon som i den där dikten om allt det goda och stora hon önskar sin dotter: ”Klar i tanken ska du vara/Och stark i känslan.” Och extremt rolig. Och elak. Ofta på samma gång.

– Jag vet precis vad du är för en, en sådan där ung tjej som står med armarna i kors på sin ­byline. När är du född?

1987.

– Herregud! Min känsla är att någon som är född då går i… fyran.

Vilka yngre poeter tycker du om?

– Jag tyckte mycket om den danska Yahya Hassan. Hans dikter har en förtvivlan: både vingbredd och en oerhörd fallhöjd. Mitt i allt skitigt och hysteriskt, versalerna, så finns det ett poetiskt skimmer. Jag kan ibland sakna ett känslomässigt tryck hos unga poeter. Man håller distans. Det är snyggt och skickligt och jag blir avundsjuk. Samtidigt attraheras jag av litteratur som verkar rymma ett personligt risktagande, oavsett om det stämmer eller inte. Att man sätter sig själv på spel.

Hur skulle du – om du måste – beskriva din egen begåvning?

– Jag vet att den finns men också att den inte är så märkvärdig. Jag har skrivit en riktigt bra bok, ”Hundstunden”, och två bra pjäser: ”Rut och Ragnar” och ”Tant blomma”. Konst handlar om de mest banala känslorna – banal betyder ju vanlig. I schlagervärlden sägs det på ett sätt, i de fina rummen på ett annat. Ibland har jag lyckats uttrycka det grundläggande och samtidigt ­utplåna gränsen mellan det bildade och populära, slå sönder det. Jag har samma dragning till såpoperor, det vardagliga och grå och det lysande och briljanta.

– Men jag kan ångra att jag inte varit modigare och tagit fler steg i författarskapet. Mina neurotiska och dåliga sidor har tagit så mycket tid, mina böcker har blivit för få, och de är ändå viktigast i mitt författarskap. Jag har satsat mer på teatern än litteraturen och gjort lite för många pjäser. Jag tror att jag hade kunnat bli en väldigt bra poet.

Det är väl inte för sent att ge ut mer?

– Man måste veta när man inte har mer att säga. Det finns åtta diktsamlingar hemma som ingen läst. Det är ett val, säger Kristina Lugn.

Men under nätterna, då hon har den sammanhängande, ostörda tid som skapandet kräver, skriver hon på något helt nytt. Något som bryter mot både former och teman i hennes tidigare författarskap.

– Det är åt prosahållet och utgår från vad jag tänkt på kring psykoanalysen, som jag själv gått i. Fem dagar i veckan och i fem år talar man om när ens föräldrar varit elaka. Tänk om frågan i stället varit: minns du när din mamma visade godhet? När man pratar om förträngning är det troligare att man förträngt det lyckliga; värk eller total brist på pengar dominerar så mycket att allt annat försvinner. Man minns det smärtsamma mer än det goda. Jag undrar vad som hänt om man försökt väcka de lustfyllda minnena och ställer mig frågan: Varför har jag klarat mig? Varför tog jag inte livet av mig?

Varför?

– Svaret är andra människor. Det är det jag vill skriva om. Allan Edwall, Sonja Åkesson och många andra i mitt liv. Men det har ingenting att göra med positivt tänkande. Det är jag helt emot. Men om jag ägnat ett helt författarskap åt varför det är synd om mig så tänkte jag avsluta med att berätta varför det inte är det.

”Hej, det är jag igen”, pjäsen som repeteras i huset, den som jag inte läst före intervjun, utforskar de strypande banden som kan finnas mellan syskon. Kristina Lugn börjar berätta om sin familj. Om uppväxten. Om döda och levande, kungligheter, ledamöter och politiker. Ofta frågar hon mig om jag känner till namnen hon talar om. Ibland gör jag inte det. Det är först i efterhand som jag förstår att hon testat mig: ”När du inte kände till Sif Ruud förstod jag att du var ointresserad av mitt konstnärskap.”

Jag förmår inte avbryta. Inte byta spår. Det är så underhållande. Historier som ingen annan än Kristina Lugn skulle ha kunnat uttala. Om hennes mamma som innan barnen kom var Sverigemästarinna i slungboll och inte önskade sig ­något högre än att hennes dotter skulle få fullända slungbolls­karriären – och fick besvikelsen Kristina Lugn.

I en doktorsavhandling om henne drivs tesen att hennes mediala persona varit medveten och litterär. Att hon iscensatt de stumma, fattiga och ensamma gestalterna i dikterna för att ge dem extra kraft.

– Det där är en tolkning av mig som jag har svaret på: Så beräknande skulle jag aldrig kunna vara. Jag är ingen epiker som Dickens och Dostojevskij – jag är en centrallyriker. Det betyder att det inte finns en enda känsla eller tanke som offentlig­gjorts som inte är upplevd av mig. Allt är jag, alla mina olika röster. Men det betyder inte att jag någonsin skulle publicera en dagbok. Det är all skillnad mellan en sådan och gestaltningar som är genomarbetade och vända utåt. Det var en oerhört obehaglig avhandling, säger Kristina Lugn och fortsätter berätta.

Om alla stora dramatikers favoritpsykiatriker som skulle ta livet av sig men missade bergväggen och i stället körde in i en skönhetssalong. Hon beundrar människor, hon föraktar människor – allt är fantastiskt formulerat. Och omöjligt att publicera.

När jag senare lyssnar igenom samtalet, en två timmar lång absurdistisk monolog om Sverige och samtiden, inser jag att vad vi pratat minst om är hennes konst.

Jag beställer ut manuset från Dramaten. Det är lysande. Starkt av människokännedom. Det är teman hon ofta återkommer till men i högre koncentrat: den stora existensens futtighet och fulhet, systemen och åtgärderna som blottar våra värderingar. ”Vem ska återhämta mig?”.

Jag stryker under många repliker. Bland annat ”nåden i att slippa prata om sig själv”.
Utanför arbetsrummet på Dramaten ligger den sista snön. Vi går ut och röker ihop under samma bleka himmel. Kristina Lugn frågar hur jag kan få skriva för DN – ”Du måste ha gjort nåt rätt.”

Hon möter inte förbipasserandes blickar och noterar att hon och publiken börjat byta roller med varandra. De söker hennes kontakt; hon tittar bort.

– Jag börjar bli riktigt otrevlig. Ja, det märker ju du. I går kom det fram en äldre man och sa ”jag är din idol”, han var så nervös och sa fel. Jag såg hur gärna han ville prata men orkade inte och gick förbi. Och kvinnor i min ålder som smyger fram, lägger en hand på mitt lår och säger ”tack”: ”tack för allt”. ”Rör mig inte!” kan jag svara. ”Jag är ingen sightseeing.” Men en gång fick jag ­sådan ångest att jag sprang efter en kvinna i tjugo minuter. Det var tur att jag hittade henne. Det är obehagligt för jag har börjat förstå hur det går till när en människa blir osympatisk. Det är när man levt länge i känslomässig misär. Är man mycket ensam går man runt i en enda lång monolog. Man blir småskuren. Det är en sådan farlig frestelse att stänga om sig.

Hur räddar man sig själv från det?

– Det viktigaste för att överleva är att ha riktiga intressen; något som inte hänger på att man är bäst, som är roligt i sig självt och som inte kan överge en. Människor kan överge en men inte musik och böcker. Läsandet och biblioteket räddade mig många gånger under uppväxten. Det är människans största privilegium, även om man är ensam finns en dialog i litteraturen, säger Kristina Lugn.

Det är också böckerna som ibland bokstavligt lyft henne.

– Jag har 7.000 i pension så det var tur att jag valdes in, säger hon om Svenska Akademien som hon upptogs i år 2006 – på livstid.

– Jag kommer alltid ha några som måste träffa mig varje torsdag så länge jag lever, vad som än händer, vare sig de vill eller inte. De skulle inte låta mig hamna på gatan, säger hon.
Jag tänker på hur Sara Danius i en intervju beskrev Svenska Akademien som ”en idealbild av mänsklig gemenskap”. Det fascinerande och paradoxala i att den villkorslösa gemenskapen – nästan en socialistisk eller religiös utopi – finns i en av samhällets mest exklusiva grupper: De aderton. För evigt. Jag tänker på friheten i det. Och makten.

– Alla människor borde få ingå i en grupp som Svenska Akademien, konstaterar Kristina Lugn och beskriver den som ännu starkare än kärn­familjen hon i många decennier uttryckt sig sakna.

– Nu har jag släppt det. Men jag ställde för stora krav på männen. Jag skulle slippa städa, laga mat och vara hemma. Jag ville jobba. Sedan blev jag gammal och jag tänker inte bli något sådant där rynkigt par som gifter sig vid nittio och poserar lyckliga i någon tidning.
Mitt intryck är att många män i kulturen inte hindras av åldersskillnader.

– Ja, förr tänkte jag på det oavbrutet, jag har jobbat med alla dem: Bergman, Norén, Flinck och gänget. Tänk om jag gifte om mig med en ny psykotisk 30-åring och lämnade in mina barn i teaterns växel? Ju äldre man blir desto större bli orättvisan mellan kvinnor och män, och i kärlek och sex kommer männen alltid undan, i alla samhällsskikt. När en kvinna förstört sitt liv på den första mannen sticker han för en ny, yngre. Det vore så klart lättare att leva om jag kom hem i kväll till en ung man som hade gjort mat. Han skulle beundra mig jättemycket. Tycka att det var så fantastiskt att få vara med hon i Svenska Akademien, säger Kristina Lugn och vi går ut för att röka igen.

Det är först tre dygn senare – efter det sista samtalet – som jag inser att den beundraren är jag. Att Kristina Lugn är en av de nu levande konstnärer i Sverige som allra tydligast förkroppsligar idén om ett geni. Som lever för konsten, som är konsten och i större proportioner än allt annat. Men också att det är skillnad på manliga och kvinnliga genier.
Jag skulle för länge sedan ha markerat mot en man – sagt till honom, skrivit ut hans paranoia och de ständiga pikarna, kanske under rubriken ”Det sista geniet”.

In i det sista tycker jag i stället att Kristina Lugn är charmigt avig. Jag ler åt hennes infall, jag skrattar åt hennes skämt och kanske är det den inställningen – min väldiga välvilja – som krymper hennes person. Som förvandlar henne till den där mediala karaktären: Den tragikomiska kvinnan, det kaos­artade snillet. Symbolen. Men jag ska bara skriva om hennes konst. Jag skriver upp mina följdfrågor om pjäsen. Jag ringer upp.

Just det: det finns ännu en skillnad mellan manliga och kvinnliga genier – muserna. Den hängivna kvinnliga publik­en. Den som är smickrande för ett manligt författarskap men belastande för ett kvinnligt: det är inte är fint att skriva för en ­massa kvinnor som ”känner igen sig”.

Jag undrar hur Kristina Lugn uppfattar den strukturen? Och jag undrar vad hon tänker om idén om ett geni? Jag undrar om hon tror att en banbrytande kreativitet förutsätter otämjda känslor och ett otämjt ego? Jag undrar om vi nu – i en allt mer präktig kultur – kommer att få en annan typ av författare? Om det i så fall finns något som kommer att gå förlorat och fattas konsten?

Allt det där vill jag fråga Kristina Lugn, men hon svarar inte. Eller jo: hon säger att om jag ringer igen byter hon nummer. Och att hon ska berätta allt viktigt om pjäsen för en manlig kritiker på Svenska Dagbladet.

Följ gärna DN på Facebook.