Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-29 16:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kristina-lugn-var-slarvern-pa-kollektivets-triumfvagn/

Kultur

Kristina Lugn var slarvern på kollektivets triumfvagn

Foto: Alexander Mahmoud

Kristina Lugn var en av de svenska folkhemsexpressionister som i sina dikter revolterade mot rostfriheten i världens modernaste land. Men hennes lyriska rötter går djupare än så, skriver Per Svensson.

Också ansatt av reportrar var hon en strålande poet.

”Jag röker. Ni kommer att dö.” Redan en klassiker, obligatorisk i minnesartiklar, förevigad av Wikipedia. 

På ett plan är det ett helt sakligt och korrekt konstaterande: Kristina Lugn rökte. Vi kommer alla att dö, förhoppningsvis dock inte samtidigt. Det är kausalkopplingarna som gör det till poesi: Ni kommer att dö just för att jag röker. Eller kanske ännu hellre: Om jag inte rökte skulle ni inte behöva dö.

Man mer än anar en ironisk udd riktad mot en samförståndskultur där vi med sunda normer och kettlebells håller döden och andra obehagligheter på avstånd, ja kanske till och med innerst inne tror oss kunna få också döden att ta sitt personliga ansvar och tillämpa social distansering.

Poetens roll blir i en sådan kultur att vara slarvern på den kollektiva triumfvagnen. Den som vantrivs i konformismen. Den missanpassade. Rökaren som inte låter oss glömma att döden finns. Att livet finns. Att de inte kan skiljas från vararandra, inte ens i ett välplanerat och hyperhygieniskt samhälle.

Den som vantrivs i konformismen. Den missanpassade. Rökaren som inte låter oss glömma att döden finns. Att livet finns

Kristina Lugn skrivs ofta in i en kanon av svenska folkhemsexpressionister; poeter som var och en på sitt sätt revolterat mot rostfriheten i världens modernaste land. Det är inte någon orimlig förenkling. Den har tvärtom en hel del som talar för sig, i synnerhet gäller det parallellerna med Sonja Åkesson: ”Lillan snusar i skönan säng/Katten klösar på grönan äng/ Grannfrun sitter i fönstret och syr/Mamma är bakfull och ute och spyr”, sjöng Åkesson i en vaggsång från välfärdsparadiset.

”Ganska nära himlen/i ett hus som är ganska grått/i ett rum med fina tapeter/bor lilla Liselott /Och hennes vidriga mamma/bor faktiskt också där/hon står vid spisen och röker/och undrar var Liselott är”, berättade Kristina Lugn i en stämningssång från en av de översta våningarna i ett funktionellt flerfamiljshus. Troligen i Täby Centrum där hon länge var bosatt.

Den äldre poetens påverkan på den yngre var direkt och personlig. I den dokumentärfilm om Sonja Åkesson som Eva Beckman gjorde 2007 berättar Kristina Lugn om en poesiuppläsning när hon gick på gymnasiet. Det var Erik Beckman, Jarl Hammarberg och Sonja Åkesson som läste sina dikter i aulan. Kristina Lugn, som publicerat sin första dikt som 12-åring i tidningen Kalle Anka, såg ljuset, eller möjligen skuggorna i de ljusa rummen, och möblerade om i sitt eget skrivande. Senare kom hon att flytta in i Jarl Hammarberg Åkessons kollektiv. De två blev också ett par.

Kristina Lugn, som publicerat sin första dikt som 12-åring i tidningen Kalle Anka, såg ljuset, eller möjligen skuggorna i de ljusa rummen

Majken Johansson kan också hon sägas personifiera ett avståndstagande till konformismen i den pastöriserade moderniteten: först som intelligensaristokrat i det akademiska Lund, sedan som bohem på väg mot botten i Stockholm, till sist som frälsningssoldat (litteraturvetaren Paul Tenngart berättar om detta i ”Livsvittnet Majken Johansson”, en ytterst läsvärd biografi). ”Man funkade bara på borsten/sörru,/man längtade bara efter långejån,/sörru/och det vart morgon och det vart afton,/och man funkande också på sporten,/sörru”.

Fler namn? Bodil Malmsten, kanske. Den Katarina Frostenson som debuterade med samlingen ”Rena land”. Aase Berg. Johan Jönson...

Och svävande över dem alla, Gunnar Ekelöf i ”De folkhemske”, där den onyttige och anarkistiska poeten ålagts att som straff frakta bort allt ”fantasisnusk” i ”sophelikoptern” som surrar fram ”högt över härliga frisksportarskogar/där aldrig mer någon luffare någonsin luffar”.

Poeten och kritikern Eva Ström skrev om Åkesson-dokumentären i Sydsvenskan när den visats av SVT. Hon noterade att Kristina Lugn framhållit att Sonja Åkesson inte skulle förväxlas med den ”persona” hon skapat i sina dikter, ”den skrivande hemmafrun”. Åkesson kokade inte pölsa, hon läste beatpoeter, summerade Ström. En liknade varning för att sätta likhetstecken mellan Lugn och hennes diktjag är på sin plats. Född och försedd med kulturellt kapital i en generalsfamilj och med examen från Uppsala universitet, var hon inte predestinerad för socialt outsiderskap.

Men all dikt, all offentlig verksamhet, är en form av rollspel, och Kristina Lugn spelade virtuost dubbelrollen som folkkär kändis och fånge på rymmen från HSB-fängelset i förorten.

Kristina Lugn spelade virtuost dubbelrollen som folkkär kändis och fånge på rymmen från HSB-fängelset i förorten

Döden tassar genom Kristina Lugns poesi. Hon flirtar med den; mest kanske för att göra livet svartsjukt. ”Jag kan bli ursinnig över att livet är så kort och så omöjligt”, sa hon i en DN-intervju 1994.

Till hennes föregångare måste därför föras en annan skickligt rollspelande poet, han som skrev ett par av den svenska lyrikens vackraste rader: ”Märk hur vår skugga, märk Movitz mon Frere!/inom ett mörker sig slutar”.

Det var i det mörkret Lugn lät sina cigaretter glöda. Det kommer att dröja länge innan de brunnit ner till filtret. Jag röker. Ni kommer att dö.

Läs mer

Kristina Lugn är död – poeten blev 71 år

Åsa Beckman: Hon skrev så att andra poeter liknade stelbenta byråkrater 

Vänner och kolleger minns Kristina Lugn