Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

I berättelser från sängkammaren kan män bara vara krigare eller clowner

Akademiledamoten Horace Engdahl anländer til Svenska Akademiens sammanträde på Börshuset den 12 april.
Akademiledamoten Horace Engdahl anländer til Svenska Akademiens sammanträde på Börshuset den 12 april. Foto: Jonas Ekströmer/TT

I sitt ökända uttalande om att ”vi grabbar” inte pratar om sex hade Horace Engdahl fullständigt rätt. Och Kristofer Ahlström vet varför.

Varför fejkar kvinnor orgasmer? För att de tror att vi bryr oss.

Så löd ett skämt jag ofta hörde som ung, kanske i mellanstadiet, definitivt innan jag var gammal nog att fatta poängen. Nu förstår jag dock att ”vi:et” som nämns är detsamma som Horace Engdahl åberopade i sitt redan klassiska förkunnande ”Vi grabbar pratar inte om sådant”.

För att ge några nycklar till kodspråket: ”Sådant” är i det här fallet sex. Dechiffrerat: vi grabbar pratar inte om sex. Men man kan skämta om sex. Eller prata om knulla. Eller, som ett tredje alternativ, prata om sitt sexliv som ett slags statistiskt underlag – si och så många; än här, än där; skåror i sängkarmen. Fåordigt och detaljsnålt, givetvis. Och bredare än så blir sällan repertoaren i mäns samlagssamtal.

Jag har tänkt mycket på det Engdahl sa, funderat på varför det är så – för det är så. Oavsett i vilken manlig åsiktskorridor man rör sig, bland de feministiska mediemännen eller de råbarkade alfahannarna, så slår sexcensuren till.

Läs även: Horace Engdahl i intervju med P1 om Kulturprofilen

Att heteromän sinsemellan inte diskuterar kärleks- och vänrelationer över huvud taget är förstås en usel förutsättning till att börja med. Eller att aldrig prata om samspelet i sängen med sin partner, något vi män gärna förklarar vara av omsorg eller gentlemannamässiga ideal – när det lika ofta handlar om simpel svartsjuka: hur ”min” kvinna är i sängen pratar vi inte om, då blottar jag en del av hennes sexualitet för mina vänner. Och den har minsann jag exklusiv äganderätt till!

Men främst handlar det nog om tävlingsmomentet. Det finns inget vi män inte kan göra till en strid, all kunskap och kunnighet man besitter blir ett vapen. Sätt två män att prata om väderprognoser, om idrottsskador, om färdvägar, och snart nog uppstår en kompetensens gladiatorkamp. 

När man berättar om sina sexuella erfarenheter i en så tävlingsinriktad miljö riskerar man att de är färre eller sämre än de andra männens. I den manliga blicken är ju den penetrerande mannen huvudansvarig för sexakten – är det bra så har jag gjort bra ifrån mig, är det dåligt så är felet mitt. Reflekterar man över problem, vilka de än må vara, erkänner man också att de existerar, och att man har dem, vilket i förlängningen innebär att man erkänner sig svag. Kvar finns då humorn som utväg: skämt att man inte bryr sig om ens partner får orgasm. 

I berättelser från sängkammaren kan man vara krigare eller clown, sedan är rollistan slut.

Det är inte svårt att se hur ”incel”-rörelsen – en löst organiserad källarsekt av män i ofrivilligt celibat som på nätet sprider hat mot alla som får ligga (och i synnerhet mot kvinnorna man anser bär skulden för det) – växer fram ur en grund där mäns sexuella svårigheter aldrig påtalas. Känslan av att vara udda och defekt blir stark när allt man får höra är logementsjargong om erövringar och andra kukars storartade förmågor. 

För tre år sedan startade komikerna Ola Söderholms och Jonatan Unges utmärkta podcast ”Februaripodden”. Ganska snabbt, redan i första avsnittet, började den handla om impotens. Min instinkt var att ropa till dem: ”Dårar! Ni sätter en måltavla på er egen rygg!” Att prata om erektil dysfunktion, att lyfta ett fysiskt problem – ens som teoretiskt begrepp – herregud, det är ju så nära ett erkännande av egna tillkortakommanden man kan komma!

”Februaripodden” var en rolig, ärlig, intellektuell och väldigt välbehövlig insats, men det insåg jag nog först när kallsvetten torkat. Så djupt rotad är rädslan, till och med andrahandsskammen, för att ens höra andra män dryfta sexproblem – för tänk om någon till slut riktar blicken mot mig, och tänk om någon tror att jag…? 

Och så vidare. Men ”Februaripoddens” existens och popularitet är ett av många tecken på att mansrollen befinner sig under dekonstruktion. Och det är bra. För den tysta, starka mannen – den med emotionella talsvårigheter – har inte varit mycket till hjälp.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.