Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Kristofer Ahlström: ”Uppdrag granskning” får mig att minnas min egen vilja att slåss

Vi var sprickfärdiga av kamplusta som tonåringar, men vi hade ingen kamp. Så vi lånade. Vi orkestrerade motstånd när det passade oss.

Jag var en rätt usel slagskämpe. Mina slag var pliktskyldiga och utan övertygelse. Jag slogs för att man skulle, som alla andra.

Visby på 90-talet. Uppväxt i en tryggt vaddstickad medelklasstillvaro med två kommunala tjänstemän till föräldrar. En barndom med tryggt grönfläckiga knän, och jag hade hyfsade betyg, en stor umgängeskrets, jag var yttermittfältare i det fotbollslag som alltid vann ungdomsserien. De flesta andra som jag hängde med tillhörde samma ohotade, gråsossiga kärnfamiljsexistens.

Men samtidigt ville vi slåss. Vi tillverkade sprängämnen efter tvivelaktiga receptsamlingar ur någon storebrorsas skolskåp. Jag minns min pappas sorgsna oförstånd när polisen ringde och varnade honom, just som jag och mina kompisar skulle koka upp en sats acetonperoxid.

Som tonåringar var vi sprickfärdiga av kamplusta men hade ingen kamp. Så vi lånade. Vi orkestrerade motstånd närhelst det passade oss – det kunde handla om innerstadsungarna mot de från Östra Visby, eller Solbergaskolan mot Södervärn, eller subkulturella tillhörigheter eller vilket fotbollslag någon hejade på.

Nu har jag svullnat några år närmare medelåldern men min ungdom gjorde sig påmind när jag såg onsdagens "Uppdrag granskning".

Av allt det som sagts om programmet, allt som nötts, stötts och blötts, är det en sak som fått förvånansvärt lite uppmärksamhet: den kapade kampen.

Att antifascism går att genomföra med fredliga medel vet vi: i vintras blev Kärrtorp platsen för en kraftfull styrkedemonstration med 17 000 personer. Eller ta sittdemonstrationen i Jönköping, för ett nyare exempel. Det är för mig vad vänsterns ideologi och solidaritet handlar om.

Beskrivningen av medlemmar i den våldsverkande extremvänstern visade snarare att deras våld inte enbart handlade om politik.

Personer som bekämpade nazister med slagsmål dök lika gärna upp i huliganklackar eller slumpmässiga handgemäng på bensinmackar. De var unga killar vars chatthistorik innehöll diskussioner om hur någon "flög 100 meter" efter en käftsmäll, snarare än några samtal om intersektionalitet.

De som talade om klasskrig och arbetarklassens resning, men som enligt granskningen själva hörde till medelklass och övre medelklass.

Det är samma mönster som för nio år sedan, när de unga fotbollshuliganerna visade sig vara tonåringar från dyra Östermalms- och Södermalmsadresser som boxades i dyra, italienska märkeströjor.

Eller för sju år sedan, med debatten om överklassvåld efter dödsmisshandeln av en tonåring på Kungsholmen där de inblandade kom från trygga familjeförhållanden. De som slåss trots att de enligt alla sociologiska teorier inte "behöver" det.

Och så ett sista eko, från femton år sedan; min egen uppväxt.

Jag har inte svar på hela frågan om varför våld får fäste även i stabila miljöer, men jag har mitt eget svar: som ung kille finns en tydlig social rangordning och ett tydligt sätt att klättra, där uråldrigt alfabeteende fortfarande regerar. Den bultande kamplustan och strävan efter respekt.

Så när det utfärdas stormvarning av bruna vindar öster- och söderifrån, när nynazistiska partier marscherar på arbetarrörelsens dag, finns ett tydligt systemfel att ta på. Något att peka på och vända sig mot. I den frustrationen kan unga mäns stridsanda bli till våldsmobb, även när det strider mot antifascismens kärna.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.