Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-19 09:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kristofer-folkhammar-det-icke-heterosexuella-foraldraskapet-ar-skort/

Kultur

Kristofer Folkhammar: Det icke-heterosexuella föräldraskapet är skört

Bild 1 av 2
Foto: Hasse Holmberg/TT
Bild 2 av 2 Kristofer Folkhammar.
Foto: Sara MacKey

Skillnaden mellan ett heterosexuellt föräldraskap och att vara förälder som hbt-person är att jag inte har grundbultarna i vår civilisations samlade kulturhistoria i ryggen, skriver författaren Kristofer Folkhammar i sin replik på Johan Hiltons krönika. 

Rätta artikel

Johan Hilton skriver under rubriken ”Det ständiga pratet om att skaffa barn är den breda acceptansens baksida” om hur den mikroaggressiva föreställningen att alla fulländade människor förväntas vilja bli föräldrar, numera också riktas mot honom som bög (DN 25/4). Det är ”den breda acceptansens baksida”, skriver han, att heteronormativa livsstilsförväntningar även pressar hbtq-personer.

I sak har Hilton rätt. Att bli, eller ens vilja bli, bögpappa är verkligen att införlivas i något större som tidigare varit stängt för en. Man bjuds in i straight stugvärme. Man blir speglad i allsköns kulturprodukter och småprat. Ens små huvudbry blir allmängods. Och jag har aldrig upplevt att min egen mamma förstått mig så väl, sett på mig med sådan värme och stolthet, som när jag berättade för henne att en tjejkompis och jag planerade att bli föräldrar ihop. Att det var vad jag ville. 

Läs mer: ”Det ständiga pratet om att skaffa barn är den breda acceptansens baksida” 

Så, ja – föräldraskap är en vansinnigt stark norm. Men – vi som vill leva i den gör det på väldigt olika premisser.

Jag menar inte att starta ett bögrace med Hilton, om vem som har starkast skäl att bli less i heteronormativiteten: Den gifta bögen som vill slippa få heteronormativa idéer om barn kastade mot sig. Eller den ovigde puggan som trevar sig fram i ett föräldraskap, utan sådär värst supermånga förebilder.

Vi har olika utgångspunkter. Hilton skriver om förväntningar och irriterande antaganden. Jag, däremot, har alltid velat bli förälder. Oroades länge över att min homosexualitet skulle omöjliggöra för mig att ens försöka bli det. Och för tillfället står jag, med en disktrasa i håret och snorpapper i handen, i en slitig Sonja Åkesson-vardag, som i all sin glädje och hisnande kombination av kärlek och plikt är det mest krävande jag gett mig in på. Som för många som ger sig på det här med föräldraskap. Skillnaden är bara att jag inte har grundbultarna i vår civilisations samlade kulturhistoria i ryggen när jag praktiserar det. 

Läs mer: ”Jag känner ingen stress, jag vill inte bli förälder”, skriver Amina Manzoor 

Jag saknar en klausul i Johan Hiltons text som visar förståelse för hur icke-heterosexuellt föräldraskap är något ganska skört. Också i dessa ”regnbågsfärgade tider”, som han skriver. Det är biljetten in till heterobegripligheten på många vis. Men det innebär också ankomsten till ny osäker terräng, till nya sammanhang att vara apart i, nya exkluderingar. Barnavårdcentralers hbtq-certifieringar i all ära, men enligt min erfarenhet förpliktigar de inte till särskilt mycket kunskap om hur familjer kan se ut. 

De öppna ifrågasättandena är få, men förekommer. Och jag är inte mindre än skiträdd för vad en gryende nykonservatism kommer att innebära för oss som reproducerat oss utanför en heterosexuell kärleksrelation.

Oftast gör mitt fokus på ungen herself att jag inte hinner ta åt mig. Andra gånger blir obehaget dubbelt: Tidigare skrämde homofobi och heteronormativitet mig in i en svindlande känsla av ensamhet. Nu grips jag istället av skräcken att min önskan att bli förälder innebar att jag tvingande in någon annan i den utsattheten. Den rädslan har våra regnbågsfärgade tider ännu inte skingrat.

Kristofer Folkhammar

Författare och kritiker