Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Kritikerna om "Myggor och tigrar"

"Myggor och tigrar" skapade debatt redan innan den publicerats. I romanen beskylls en rad kulturpersonligheter för svinaktigheter som mobbning och otrohet. Kultureliten i Stockholm jämförs den napolitanska maffian. Kritikerna har ömsom sågat, ömsom hyllat den omdebatterade romanen.

Ett svep genom tisdagens kultursidor säger en del om hur Kultursverige tagit emot Maja Lundgrens redan omtalade roman. Här finns allt från hyllningar till riktigt hårda omdömen. Smaka på följande blandning av rubriker:

"Obehaglig grundton av illvilja" (SvD), "Rapport från en spottkopp" (GP), "Låt byket brinna" (Aftonbladet), "Bredsida mot mansmaffian" (Sydsvenskan) och "Silar myggor" (Expressen). På sidan fyra i Expressen har dessutom Maria-Pia Boëthius skrivit en lång hyllning till Maja Lundgrens bok under en rubrik som knappast kan misstolkas: "Kultureliten är stendöd".

Maria-Pia Boëthius inleder sin text med följande stycke:

"Jag har länge undrat hur vår tids rebell skulle komma att se ut. Rebeller har ju alltid utsetts av kultureliten, den tunga manliga feghetsmaffian. Nu har jag träffat på en underbar rebell, Maja Lundgren".

Nils Schwartz recenserar romanen i samma tidning. Han fokuserar på Maja Lundgrens ärende, kritiken av det patriarkala klimatet i Kultursverige, men är inte odelat positiv:

"Jag är enig med Maja Lundgren - så här kan det inte fortsätta, det är förödmjukande för båda könen. Fast om hennes tilltag att ställa de män som borde veta bättre i den offentliga skamvrån - med fallos som dumstrut - verkligen varaktigt vrider om pungen vet jag inte. Det är inte testiklarna som är det potentaste innehållet i pungen, det är pengarna. Och för den potensen brukar också de mest motståndskraftiga kvinnor falla pladask."

Kulturjournalisten Ulrika Knutson skriver i Aftonbladet med underrubriken "om en roman som tar hämnd på det patriarkala kulturlivet", ändå handlar texten mest om de sedan tidigare omskrivna personangreppen:

"Man kan tänka sig Lundgren meja ner gästlistan på Bonniers förlagsfest på Nedre Manilla med en verbal kulspruta.
Offren är män. Deras brott? Att de oreflekterat slagit sig till ro i patriarkatets plyschsoffa, och blåst rök i ögonen på kvinnor i generationer."

"Maja Lundgren är en härdad och påtagligt observant krigskorrespondent", skriver Lisa Ahlqvist i Göteborgs-Posten. Recensionen är inkännande och man anar sympati med Maja Lundgrens ärende även om Lisa Ahlqvist belyser den brist på egentlig handling som flera recensenter omvittnar:

"Att skicka hotfulla uppgörelsemejl till före detta kollegor röjer kanske egna maffiaböjelser, men det är ju bägaren som rinner över. Sidorna fylls med intrigerande, men rymmer ingen traditionell intrig."

Romanens stora värde ser Lisa Ahlqvist i beskrivningen av den mansdominerade kulturvärlden:

"Kulturen är en värld med lite pengar men mycket prestige, konstaterar Lundgren, och sammanfattar på sätt och vis sin dokuroman i en enda mening. Det är under sådana förhållanden grundmurat intelligenta skribenter hemfaller åt penistillbedjan".

Svenska Dagbladets Carl-Johan Malmborg finner de stycken av romanen som handlar om dess tillkomst mest intressanta. Som när Maja Lundgren redovisar för ett samtal mellan henne själv och sin tveksamme förläggare. Hans sammanfattande omdöme över boken lockar emellertid inte till läsning:

"Slutintrycket blir ändå inte att någonting klargörs, vare sig hos läsaren eller hos Lundgren själv. Boken är underligt cirkulär, ältar utan insikter, utför en tröstlös på-stället-marsch. Är denna bok avslöjandet av yttre objektiva skeenden eller blottläggandet av en inre, paranoisk tvångslogik? Allt blir oavgjort när boken är slut."

I Sydsvenskan skriver Anna Hellsten om romanen och försöker hitta ett mellanläge för att göra romanen rättvisa. Anna Hellsten skriver om egna erfarenheter av den sorts manschauvinism som Maja Lundgren behandlar och ställer en berättigad fråga:

"Vad Myggor och tigrar egentligen har för läsvärde utanför landets kulturkretsar vet jag inte - kanske ska den bara läsas som den present till alla som farit illa i kulturvärlden hon själv beskrivit den som, kanske som en deprimerande allegori över manssamhället i stort. Kanske är den bara en levande stämningsansökan. Jag kan inte säga att det är den bästa bok jag läst i år, men det är tveklöst den modigaste."

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.