Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Kritiskt läge för musikjournalistiken

På ena sidan: artister, skivbolag och pr-personal som vill styra vad som skrivs. På andra sidan: det krympande utrymmet i dagspressen. Den granskande musikjournalistiken kläms åt från alla håll. Kristofer Ahlström tar tempen på en bräcklig kritikgenre. 

Den svenska musiktidningen Sonic har funnits sedan hösten 2000. Men nu, efter nittiotre publicerade nummer, är framtiden för tidskriften oviss. I ett pressmeddelande skriver chefredaktören Pierre Hellqvist att man håller på att se över verksamheten: ”Likt musik har musikjournalistik blivit något vi tar för givet, som bara ska finnas … Kanske till viss del beroende på att lite för mycket musikjournalistik blivit synonym med att ’peppa’ eller att serva skivbolag/pr-firmor.”

– Jag tror inte att musikjournalistiken mår jättebra. Det finns förvisso mycket av den, på samma sätt som det finns mycket musik, men man kan inte sätta likhetstecken mellan ett stort flöde av åsikter och att det är bra för musikjournalistiken, säger han. 

Tillståndet är ett resultat av att musikjournalistiken hänger ihop med musikbranschen, fortsätter han, som hade en turbulent tid sedan i början av 2000-talet, och gick från en stor kris till att resa sig i och med digitaliseringen. 

– Och med internets gratiskultur har det vuxit fram ett myller av musikbloggar, sajter och tidningar som ska fylla utrymme med minskade medel. Så man tar in rätt mycket av det som pr-bolagen skickar ut: ”Vill du ha en video? En låtpremiär?” Det är en billig journalistik men intetsägande, man blir en nyttig idiot för skivbolagen. Just den biten har ökat, medan det analytiska har urholkats.

Framför allt, säger Hellqvist, består den stora förändringen i att branschen blivit mer pr-styrd i dag, att en story är framtagen redan innan det journalistiska arbetet börjar.  

– Pr-apparaten har förstärkts, då är det lätt att man som journalist bara åker med utan att tänka på det. Man kittlas av en stark story där jobbet är gjort åt en. Det får man försöka vara lite vaksam på.

Ebba Lindqvist, pr-konsult med både svenska och internationella artister i sitt stall, säger att allt hänger samman: när ett journalistiskt jobb inte håller hög nivå eller ambition väljer artisterna att prioritera sina egna kanaler. 

– Och om media allt oftare tackar nej till intervjuer på grund av bristande utrymme, då vänder man sig bort och struntar i medierna. Radio blir alltmer likriktad, de spelar allt oftare likadan – kommersiellt gångbar – musik, vilket skapar uppgivenhet bland artister utanför den fåran. Man slutar hoppas på radio eller ens tycker att det är viktigt. 

– Sedan har vi en annan utveckling och det är att artist och skivbolag börjar styra och kontrollera vad som sägs och visas upp. Personligen tror jag inte alls på att helt kontrollera bilden av sig själv och sitt artistskap. Där går något viktigt och spännande förlorat, precis som i vilken relation som helst. 

Att vi lever i en tid där man vill kontrollera bilden av sig själv är inte så konstigt, menar hon – det är ju så sociala medier har fostrat oss.

– Men den bilden blir då inte heller komplex eller mänsklig. Att ibland bara låta kameran rulla och våga visa upp en verklig och personlig bild får folk att känna för någon, på riktigt.

Tidigare i våras uppstod en konflikt kring just tolkningar. Artisten Oskar Linnros skulle porträtteras i Sveriges Radios program P3 Musikdokumentär. Men efter att programmet sänts gick artisten till storms på sin Facebooksida. Hans förhoppningar på en berättelse om musikalisk integritet blev i stället en skildring av ”konflikter, sorg och ofrivilligt artisteri”.

Det fick artisten att ta till orda: ”INGEN skildrar historien om min familj och mitt livsverk okommenterat om det ska kallas dokumentär”, varpå han räknade upp allt innehåll som klippts bort, följt av ett löfte till kollegan Daniel Adams-Ray: ”Den dag vi vill återberätta vår historia gör vi det som vi alltid gjort det. Från våra munnar direkt till de som vill höra.”

Att artister väljer egna kanaler och berättarsätt för sin historia blir allt vanligare. Förutom att gå via sina konton på sociala medier spelar de in egna dokumentärer. På Beyoncédokumentären ”Life is but a dream” står artisten själv som regissör. Även popsångerskan Sia har regisserat en dokumentär om sig själv. I Sverige gör svenska hiphopgruppen Hov1 en dokuserie med sig själva i huvudrollen.

I en text på sajten Politism kallar DN:s musikkritiker Sara Martinsson det ”ett exempel så gott som något på hur musikjournalistik i dag i allt högre grad ägs av branschen själv” och att ”allt blir enklare för både bolag och artist om de bara producerar även den här typen av innehåll på egen hand”.

– Jag är inte så brydd över att artister gör sig otillgängliga för intervjuer ärligt talat. Det är mest synd för dem. Jag tror ju att en hälsosam, frisk kultur behöver våga röra sig utanför bekväma ytor. Om artister antingen bara omger sig med ja-sägare via sina sociala medier eller genom att ställa upp i sammanhang där de har möjlighet att ställa krav på full kontroll på innehållet kommer de aldrig möta motstånd. Och jag tror att bara bli struken medhårs hämmar kreativiteten, säger hon. 

Hon pekar på hur musikjournalistiken är pressad från två håll: å ena sidan från en bransch som vill utöka sin kontroll över journalisterna, å andra sidan från mediehusen själva där utrymmet för musikkritik krymper. 

– Jag hör fortfarande musikjournalister som på allvar hävdar att det vi sysslar med "i grund och botten är konsumentupplysning". Varje gång det sker är det som om mitt hjärta rasar ner i fotknölarna. Med den utgångspunkten är det inte konstigt om man hamnar i situationer där man går med på bisarra villkor från pr-personer eller tackar och bockar när man får i uppdrag att göra ”veckans playlist” för en femma på faktura.

Även den guidande delen, att tipsa om och ledsaga till ny musik, har påverkats av digitaliseringen. På tjänster som Spotify finns förberedda spellistor, där finns artisternas egna kurerade listor; algoritmer och big data och personliga urval som kan skapa konkurrens med musikjournalistens roll.   

Joakim Johansson är vice vd på skivbolaget Universal i Sverige. Han säger att kureringen av musik inom digitala tjänster inte förhindrar att man som journalist gör det som är grunden i journalistiskt arbete: att börja gräva.

– Det finns en flod av forum, grupper, sajter och sociala konton där musik upptäcks och delas. Skillnaden handlar snarare om plattformarna där journalistiken publiceras än journalistens vara eller icke vara.

Vad många glömmer, säger han, är att förändringen snarare handlar om plattform än om innehåll. 

– Det har skett en radikal förändring i tillgänglighet för musikjournalistik och plattformar där denna publiceras de senaste tio åren. Traditionell media, så som tidningar, tappar generellt sett snabbt i förhållande till andra informationsbärare – och det gäller även tidningar inom musik. 

Hur har då den kritiska biten av verksamheten - recensionerna - påverkats av det nya medielandskapet? Ebba Lindqvist anser att de är väldigt viktiga.

– Viktigare än vad media själva tycks tro. Musikjournalistiken gräver sin egen grav om den nedmonterar detta. Fansens kärlek och journalisternas respons är två helt olika saker. Fans och försäljningssiffror räcker inte enbart, båda sakerna behövs. Det är fortfarande viktigt att få professionell feedback på sitt verk, att känna sig utvald, att journalisten tar sig tid, intresserar sig och ger feedback. Precis som inom alla yrken. 

Pierre Hellqvist nämner också vikten av feedback.

– Det är det långt ifrån alla som får i dag. Förut var skivbolagen ”gatekeepers” för kontroll, men i dag kan alla ge ut allt hela tiden och finnas på Spotify i morgon. För mindre artister har värdet av recensioner och intervjuer symptomatiskt nog ökat. Att man tillhör de som recenseras är långt ifrån självklart när det släpps så mycket musik och finns så lite utrymme.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.