Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/bjorn-wiman-barbariet-ar-detsamma-oavsett-om-man-skriver-o-eller-o/

Krönikor

Björn Wiman: Barbariet är detsamma – oavsett om man skriver ö eller ø

Syskongrälet mellan Sverige och Danmark är inte direkt någon nyhet, skriver Björn Wiman. Foto: Johan Nilsson/TT

I veckan fick Johanna Frid DN:s Kulturpris för sin roman ”Nora eller Brinn Oslo brinn”. Den är en motvikt till de allt grövre stereotyper som präglar relationerna mellan de nordiska länderna, skriver Björn Wiman.

Björn Wiman
Rätta artikel

”Sverige kallar danskarna för fascister, och Danmark kallar svenskarna för feminister, vilket i danskarnas ögon är något mycket värre!” Så skriver, med sedvanlig sälta, Suzanne Brøgger i sin essäbok om Norge, ”Norsk omelett”. 

Och syskongrälet mellan de nordiska grannländerna är inte direkt någon nyhet. 1908 anordnar kulturtidskriften Ord och Bilds redaktör Karl Wåhlin en omröstning bland sina läsare om huruvida man bör fortsätta publicera danska och norska bidrag på originalspråk. Det är en fråga som engagerar läsekretsen, bara tre år efter unionsupplösningen med Norge. En läsare framhåller att det är ”ovärdigt vår bästa skönlitterära tidskrift att tjäna som afstjälpningslår för hvad grannarne ratat” och menar att svenska författare ofta får vänta på att deras bidrag införs: ”Under tiden fullproppades tidskriften af danska blåstrumpor, seltersvattens- och novellfröknar.” Även i andra inlägg återspeglas en gryende nationalistisk glöd: ”Låt den flerfaldigt utdömda skandinavismen en gång för alla falla. Arbeta i stället oförtrutet på att allt svenskt må ännu en gång komma till heders och Sverige såsom förr taga ledningen i Norden”, anbefaller en läsare. 

Andra förespråkar i stället ett bibehållande av sakernas ordning. ”Skall Ord och Bild helt ut kunna fylla sin svenska kulturuppgift, måste den därför innehålla äfven danska och norska bidrag”, argumenterar en professor i Lund. Omröstningen utmynnar i en kompromiss: tidskriften ska även fortsättningsvis trycka en mindre del danska och norska bidrag och då naturligtvis på originalspråken vilka – som en skribent påpekar – ”ju hvarje bildad svensk förstår”.

Verkligen? I Johanna Frids underbara roman ”Nora eller Brinn Oslo brinn” – som i veckan fick DN:s Kulturpris – skildrar huvudpersonen Johanna på ett ställe det ansiktsuttryck som ofta präglar möten mellan skandinavisktalande – ”en stelnande fasa och en ovilja att ge uttryck för att man faktiskt inte förstår”. Att lyssna till danska, säger Johanna, ”var värre än att ha en radio inställd mellan två stationer, mer som att försöka skölja ris i ett för grovt durkslag eller läsa i kaffesump.”

Det finns skäl att följa Johanna Frids brobyggande exempel. Inte minst eftersom det kärvänliga käbblandet mellan de nordiska grannländerna är på väg att utvecklas till något allvarligare än en ytlig språkförbistring.

Just därför bestämmer hon sig för att lära sig språket. Och mer än så. Danska utgör en väsentlig del av både romanens stil och innehåll. ”Multilingualism”, som det kallas i vetenskapliga sammanhang, är något som funnits i litteraturen sedan begynnelsen. Aristoteles talade om ”barbarismer”, medan språkpurister genom århundradena sett språkblandningen som ett hot mot nationella, enhetliga ideal. I dagens globaliserade värld prisas den snarare för sina gränsöverskridande effekter i skapandet av en ny ”världslitteratur”. 

Också i verkligheten finns det skäl att följa Johanna Frids brobyggande exempel. Inte minst eftersom det kärvänliga käbblandet mellan de nordiska grannländerna är på väg att utvecklas till något allvarligare än en ytlig språkförbistring. I den danska debatten har Sverige länge skildrats som en mentalt förslavad åsiktsdiktatur, vars befolkning är besatt av genusfrågor, flyktingkramande och politisk korrekthet. De senaste åren har denna syn även nått Norge, där uttrycket svenske tilstander – ”det svenska tillståndet” – används som skällsord för att beskriva en okontrollerad invandring och en påföljande ödeläggelse av folkhemmet.

Till slut äter sig dessa stereotyper också in i relationerna mellan enskilda människor. I Johanna Frids roman växer svartsjukan mot den norska tjejen Nora till en komplexfylld projektion av ett självgott land med mycket olja och en huvudstad som heter ”Arsle”. Under ett av Johannas gräl med den danska pojkvännen Emil drar han svenskkortet: ” Hold nu op. Er det her noget fucking feministhalløj du har gang i?”

Mycket tyder dock på att det finns värre saker i världen än både ”svenske tilstander” och ”fucking feministhalløj”. Inför riksdagsvalet i höstas försökte den danske författaren Carsten Jensen i en serie DN-artiklar förklara vad Sverige har att lära av Danmark på djupet. Jensen varnade för hur Danmark i flera decennier har fungerat som laboratorium för den högerpopulism som nu stormar fram i Europa, och där invandringen alltid anförs som en avgörande faktor. Han varnade för ett förråat klimat där ett extremistparti med väljarpotential på omkring 20 procent med tiden kan tvinga in alla partier och hela den offentliga debatten i trångsynthet och halvrasistisk retorik, på grund av ett opportunistiskt medlöperi från medier och mittenpartier. 

Läs mer: Danmark ska placera utvisningsdömda på öde ö

Efter Jensens artiklar har man kunnat bevittna ytterligare exempel på hur den offentliga debatten successivt förråas och polariseras när ett högerextremt parti ges politiskt inflytande i ett land – steg för steg förflyttas gränserna för vad som är möjligt att säga och göra. I slutet av förra året presenterade den danska regeringen och stödpartiet Dansk folkeparti en rad åtgärder som skulle minska invandringen till landet – ett av dem var att skicka flyktingar som begår brott till ett särskilt center på en obebodd ö utanför Själland. Förslaget illustrerades av Dansk folkeparti med en animerad propagandafilm, där en man i muslimsk huvudbonad och kaftan färdas i en båt till en öde ö. 

Så ser det ut när de verkliga ”barbarismerna” äter sig in i de nordiska språken och tankarna – oavsett om man skriver ö eller ø.

Läs fler av Björn Wimans krönikor – om klimatkrisen och boken ”Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet” .