Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Björn Wiman: Birgit Nilssons skamlösa judekoppling visar antisemitismen

Den bild av antisemitismen i Malmö som framkom i onsdagskvällens ”Uppdrag granskning” följde ett bekant mönster: journalisterna påvisar judehatets existens och politikerna bortförklarar dess betydelse.

Att antisemitismen i dag främst visar sig bland unga män som vill visa sin avsky för Israel i Mellanösternkonflikten är en sorglig realitet som inte förändrar det faktum att fördomarna mot judar har äldre och mer spridda rötter än så – i Skåne, i Sverige, i världen.

De senaste dagarna har sångerskan Malena Ernman fått stor uppmärksamhet för sin kritik mot att motivet på de nya 500-kronorssedlarna pryds av världssopranen Birgit Nilsson i en scen ur operan ”Valkyrian”, vars kompositör Richard Wagner är en av kulturhistoriens mest belastade konstnärer – känd inte bara för sitt glödande judehat utan också för hur hans musik användes som dörröppnare när nazisterna begärde förtroende av den tyska borgerligheten på 30-talet.

Malena Ernman har varit noga med att påpeka att hennes invändningar inte gäller Birgit Nilssons egen plats på sedeln. Men den antisemitism som Wagner med sådan frenesi förde in i salongerna är tyvärr en företeelse som inte så lätt låter sig vädras ut.

I den självbiografiska och bitvis mycket roliga boken ”La Nilsson” från 1995 skildrar Birgit Nilsson i drastiska ordalag en skivbolags­direktör vid namn Mauritz Rosengarten, som beskrivs som så snål att Nilssons make Bertil – veterinär till professionen – liknar varje pengautbetalning vid ”en svår sto­förlossning”. Rosengarten uppges ha ”finansiellt intresse” i skivbolaget Decca och inte kunna någonting om musik. Hans förhandlingstaktik ska ha gått ut på att ”sitta i dagar och vänta som katten på råttan tills vederbörande, utmattad, skrev under snart sagt vilka villkor som helst”. Enligt Nilsson brukade dirigenten (och tidigare medlemmen i tyska nazistpartiet) Herbert von Karajan säga om Rosengarten ”att om man tar honom i hand måste man räkna fingrarna efteråt”.

Läs också: I dag är  jag rädd igen

Att denne Rosengarten ändå kan förmås att finansiera en stor skivinspelning gör Birgit Nilsson förvånad. I ett utslag av vad som antagligen ska uppfattas som grovkornig skånsk humor skriver hon: ”Men innerst inne i hans judiska bröst måste det väl ändå ha klappat ett hjärta och inte en räknemaskin.”

Läs gärna den meningen en gång till. Precis så fungerar antisemitismen. Igen och igen och igen. Formuleringen finns alltså i en bok utgiven på ett etablerat svenskt bokförlag så sent som 1995, men man har en distinkt känsla av att också de unga människor som i dag hetsar mot judar på Malmös gator skulle uppskatta den – om än utan att förstå dess hemmahörighet i en uråldrig antisemitisk tradition. ”Skämtets” lika skamlösa som explicita koppling mellan judiskhet och hänsynslös girighet gör heller inte Birgit Nilsson till en sämre sångare. Men det ger onek­ligen en fördjupad bild av såväl den skånska antisemitismen som av den konstnär som snart pryder de svenska 500-kronorssedlarna.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.