Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Björn Wiman: Carl Bildt är teflontypen som blev telefontypen

Carl Bildts samtal till ”Ring P 1” illustrerar grundproblemet: att all kritik mot utrikesministern förvandlas till formfrågor.

I en välfunnen essä från början av 90-talet med titeln ”Det svenska tönteriets betydelse” skildrar DN-kritikern Mikael Löfgren kampen mellan två manliga grundtyper, ”tönten” och ”teflonen”. Tönten är gammaldags och baktung medan teflontypen är modern och kosmopolitisk – ett typiskt motsatspar från fiktionen är den skinntorre Stig-Helmer Olsson och hans dynamiske parhäst Ole.

Med närmast profetisk precision hittade Löfgren den arketypiske teflonen i den dåvarande statsministern Carl Bildt, som redan då hade lärt sig att balansera mellan sofistikerad spetsteknik och folklig falsksång. Och materialvalet håller – teflonet sitter kvar också i dag, när Bildt i egenskap av utrikesminister friktionsfritt låter alla flottfläckar från det förflutna glida av sig.

Dessutom bytte teflonen i veckan skepnad till telefonen, när Bildt ringde sitt omsusade samtal till ”Ring P1” efter att länge ha hållit sig undan frågor från Dagens Eko. Också detta var en helt följdriktig manöver för denna politikens Ole Bramserud, alltid först med det senaste – när den senaste kommunikationsstrategin blivit vardagsmat var det dags att återuppfinna historien, lyfta den klassiska bakelitluren och räcka lång näsa åt mallgrodorna på Ekot och alla andra surmulna gnällspikar. Se så löjliga de ser ut! Vad gällde förresten saken? Kärnvapennedrustning? Vilket trams!

I grunden illustrerar nämligen Bildts spontana sketch i ”Ring P1” – som givetvis hade sina komiska poänger – själva grundproblemet: att all kritik mot Sveriges utrikesminister omedelbart förvandlas till formfrågor. GP:s kulturchef Gabriel Byström lyfte i onsdags förtjänstfullt fram vad ett samtal om och med Carl Bildt i stället kunde ha handlat om, i synnerhet som det ägde rum dagarna före Lundin Petroleums bolagsstämma i Stockholm. Carl Bildt satt 2000–2003 i bolagets styrelse, som nu är under utredning för misstänkt folkrättsbrott i samband med oljeprospektering i Södra Sudan; i veckan kom en rapport till finansinspektionen som hävdar att bolaget systematiskt vilselett sina aktieägare om det som hände i Sudan under den aktuella perioden. I ett engagerat inslag i tisdagens Aktuellt kompletterades bilden av hur svenskarnas pensionspengar placeras i de olje- och kolbolag som exploaterar både människor och jordens resurser, däribland Lundin Petroleum. Till och med de 2,8 miljoner svenskar som har sina premiepensionspengar i den förvalda sjunde AP-fonden äger poster i Lundin – inte ens den som aktivt väljer att inte välja kommer alltså undan de smutsiga affärerna.

Det sägs ibland att Sverige inte är ett land med en utrikesminister, utan en utrikesminister med ett land. Och i grunden handlar Carl Bildts beteende förstås om folkligt stöd. År efter år, skandal efter skandal sitter han kvar, trots glidningar och lögner som hade fått andra makthavare att avgå fortare än smör smälter i en teflonpanna. Varför? Därför att Bildt vet att han gör fel på rätt sätt, i frågor som inte väcker vare sig mediedrevets instinkter eller medborgarnas raseri. 160 000 fördrivna flyktingar i Sudan? Vem bryr sig? Fenomenet Carl Bildt blir på så sätt en manifestation av den makt vi har gett honom och av gränserna för vår politiska vilja, en parallell till hur vi intecknat vår framtid i vinsterna från hans och hans kompanjoners oljekoncessioner.

Carl Bildt är en av Sveriges mest beundrade män, och den som kritiserar honom brukar få höra att man är mindre begåvad, missunnsam, akterseglad och provinsiell. Kort sagt: en tönt. I en briljant analys häromåret framförde DN-kolumnisten Lena Andersson tanken att Carl Bildt omges av ett slags ”auktoritär gas” som lamslår omgivningen. Men också gas är en ändlig resurs. När den skingras är det lätt att se klart vad saken handlar om: inte om töntar, inte om tefloner och inte om telefoner. Utan om olja – och människoliv.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.