Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Björn Wiman: Det labila beteendet i flyktingfrågan är ingen nyhet

Olof Palme talade i sitt jultal 1965 om hur fördomarna har sin rot i vardagslivet, om hur rasismen hotar också ett upplyst samhälle och om gränserna för vårt engagemang.
Olof Palme talade i sitt jultal 1965 om hur fördomarna har sin rot i vardagslivet, om hur rasismen hotar också ett upplyst samhälle och om gränserna för vårt engagemang. Foto: Stig A Nilsson

Krönika. ”Några – dess bättre få – är i behov av vårt medlidande, men alla är i behov av vår förståelse”, sade Palme i sitt tal om invandrarna julen 1965.

För medierna förblir uppgiften, 50 år senare, att förmedla denna förståelse.

Julen 1965 bröts en lång tradition i Sveriges Radio. Den sedvanliga programpunkten ”Talet till utlandssvenskarna” som sedan drygt 30 år sänts på juldagen uteblev från P1:s tablå till förmån för ett anförande från landets nyblivne kommunikationsminister. Denne skulle enligt programinformationen ta upp ”problematiken kring inflyttade utlänningar i vårt land”, en fråga som uppges ha fått särskild aktualitet i och med ”den senaste tidens jugoslaviska flyktingström”.

Kommunikationsministern i fråga var givetvis Olof Palme och det tal han höll blev ett av hans vackraste och mest berömda – inte minst tack vare att hiphopgruppen The Latin Kings förevigade det på sitt album ”Mitt kvarter” i början av 2000-talet. Palme talar om hur fördomarna har sin rot i vardagslivet, om hur rasismen hotar också ett upplyst samhälle och om gränserna för vårt engagemang: ”Kanske är det lättare för oss människor att känna indignation inför den stora orättfärdigheten ute i världen, än att engagera oss i det lilla problemet i nästa kvarter.”

Det är en tidlös beskrivning. Ändå är Palmes värld en annan. Vid tiden för hans tal fanns i Sverige 400 000 invandrare, varav 150 000 blivit svenska medborgare sedan andra världskrigets slut – färre än de som har sökt asyl i Sverige bara i år.

Denna historiska höst har perspektiven kring dessa människor skiftat snabbt. Från det lite yrvakna intresset för den sedan länge pågående flyktingkatastrofen på Medelhavet, över den kollektiva manifestationen av medmänsklighet och medkänsla efter fotografiet på den döde pojken Alan Kurdi till höstens totala omslag – med förflyttade retoriska anständighetsgränser och politiska förslag som skulle ha avfärdats som en ond dröm för bara ett halvår sedan.

Foto: DN

 

För tillfället sitter flyktingarna på de anklagades bänk, om ett år kan perspektivet (dessbättre) ha skiftat igen.

 

Den svenska offentlighetens labila beteende i dessa frågor är dock ingen nyhet. I Gellert Tamas bok ”Lasermannen” finns en kort men inte desto mindre intressant genomgång av hur svenska mediers förhållningssätt i flyktingfrågan har skiftat genom åren. Under tiden för OIof Palmes jultal 1965 och framåt var tonen nyfiken och neutral, men en kursändring inträffade i samband med flyktingströmmarna från Libanon, Iran och Irak i mitten av 80-talet. Nu blir mediernas ton mer negativ: de som får uttala sig är ofta poliser vid landets gränsstationer som vittnar om hur flyktingarna ”skyller på kriget” men ”verkar ha gott om pengar och vara relativt välmående”. Rena vandringssägner om flyktingar som äter upp sina pass och ”pälsklädda damer” som ”trippar nerför landgången” sprids i större medier. Men bara något år senare har pendeln svängt: kampanjen ”Rör inte min kompis” är i full gång, medierna vänder tvärt och börjar granska verkligheten bakom myterna. De som ett år tidigare hyllats som djärva sanningssägare avslöjas nu som kolportörer av lögner.

Man bör påminna sig denna historia efter den nyhet som nyligen förmedlades om att cellprovtagningar för över 1 000 kvinnor i Blekinge inte skulle bli av på grund av flyktingsituationen. Vissa ledarskribenter och debattörer tog snabbt uppgiften till intäkt för vidare larm om ”systemkollaps”. Sanningen visade sig dock – som en ledare i Blekinges Läns Tidning i veckan kunde klargöra – vara mer komplicerad än så: för det första hade inga cellprovtagningar ställts in utan endast skjutits upp från december till januari, för det andra berodde förseningen även på en höjd ambitionsnivå hos landstinget, som bestämt att också kvinnor i åldern 59 till 64 år skulle omfattas av provtagningen.

Det är ett exempel – av flera – på offentlighetens oändliga opålitlighet. För tillfället sitter flyktingarna på de anklagades bänk, om ett år kan perspektivet (dessbättre) ha skiftat igen. Då kan diskussionen än en gång handla om vad som får alla dessa människor att lämna sina av krig och diktatur förödda hemländer för att söka ett drägligare liv i Sverige – med sina skiftande bakgrunder och förutsättningar.

”Några – dess bättre få – är i behov av vårt medlidande, men alla är i behov av vår förståelse”, sade Palme i sitt tal om invandrarna julen 1965.

För medierna förblir uppgiften, 50 år senare, att förmedla denna förståelse.

Läs mer. Kulturkrönikor
  • DN:s samlade kulturkrönikor signerade Niklas Wahllöf, Björn Wiman, Hanna Fahl, Fredrik Strage och många fler hittar du här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.