Björn Wiman: Norge har inte ­replikrätt – och inte Sverige heller

I veckan fick Norge inte bara en världsmästare i schack. Tidningen Dagbladet kunde också presentera nya dokument från den avhoppade säkerhetskonsulten Edward Snowden, enligt vilka den amerikanska underrättelsetjänsten NSA i vintras skulle ha övervakat 33 miljoner norska mobiltelefonsamtal; senare uppgavs det dock handla om avlyssning som norrmännen utfört själva, utomlands.

Om dessa signalspanare i stället hade valt att rikta sin uppmärksamhet mot de senaste dagarnas aktivitet på norska Twitter är sannolikheten stor att de hade fått tydliga indikationer på en förestående konflikt med grannlandet Sverige. Skälet till denna samfällda digitala indignation var en artikel av tre norska medborgare som inte tillräckligt skyndsamt hade publicerats i Dagens Nyheter.

I svallet av detta uppdaterade furore normannorum – det nordmännens raseri som redan vikingatidens munkar bad om att bli förskonade från – har DN sedan fått bakläxa av utrikesminister Carl Bildt, kulturredaktionens medarbetare blivit nedringda av norska etermedier och jag personligen liknats vid den rigida rollfiguren Saga Norén i tv-serien ”Bron”. Bland kommentarerna under en artikel i tidningen Aftenposten länkas det ogenerat till en antisemitisk sajt om det judiska ägarinflytandet i svenska medier.

Rimliga reaktioner? Tja, omfattningen av den sårade nationella stoltheten står ofta i omvänd proportion till ett lands storlek. Det hela startade som sagt med ett svar på en artikel av författaren Henrik Arnstad (DN 14/10), undertecknat av chefen för en inflytelserik norsk tankesmedja och företrädare för två politiska partier, ingen av dem personligen apostroferad i den ursprungliga artikeln.

Deras text fick, i sällskap med många andra, vänta i några veckor på publicering tills en av dem i stället valde att lägga ut den på sin blogg – komplett med läsanvisning för ett digitalt drev mot Sverige. Att enskilda personer som tilltalas i tidningen ges möjlighet att svara är en publicistisk självklarhet, lika självklar som att de inte kan göra sig till kollektiva företrädare för ett helt land. ”Norge” har inte replikrätt.

Vad kan man dra för vidare slutsatser av allt detta? Att en inställd artikel också är en artikel, givetvis, men kanske framför allt att vilken formsak som helst kan bli den tändande gnistan i den krutdurk som Sverige och Norge lagt mellan sig sedan ett uttalande av komikern Özz Nûjen klipptes bort ur ”Skavlan” för par veckor sedan.

De som tjänar mest på denna spricka är – som den norske författaren Øyvind Strømmen påpekade i torsdagens DN – de främlingsfientliga krafter som förnuftiga människor i båda länderna borde kunna enas om att bekämpa.

Till dem hör Sverigedemokraterna, som i helgen hållit sin partikongress i Västerås. Samma dag som Strømmens artikel publicerade DN Kultur också en helsida av redovisningskonsulten Borzoo Tavakoli – en på samma gång gripande och glasklar argumentation om det orimliga i den människosyn som detta skurkparti representerar.

Men Tavakolis artikel blev också ett annat, upplyftande exempel på den kraft som finns i de sociala medierna när de är som bäst. På bara några dagar har hans text delats runt 80 000 gånger, nått ut till hundratusentals människor och blivit årets näst mest lästa artikel på DN:s sajt – efter Jonas Hassen Khemiris ”Bästa Beatrice Ask” från i våras.

Kan man – som vissa medie­debattörer inbillar sig – iscensätta en sådan ”klickfest”? Givetvis inte. Borzoo Tavakolis text övertygade, tror jag, tack vare kraften i hans ord och på grund av att han bara företräder sig själv som medborgare – han är inte lobbyist, politiker eller företrädare för en eller annan intresseorganisation. Den klassiska kulturjournalistiken har alltid varit trygg i förvissningen om att en röst är starkare än flera.

”Vad har hänt med mitt land, Sverige?” avslutar Tavakoli sin artikel. ”Sverige” har inte replikrätt.