Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Catia Hultquist: Det är bara graviditeten som kan ge en paus från vår tids kvinnoideal

Foto: Alamy

Det rådande kropps­idealet för kvinnor avslöjar något om vår samtid. Den smala, starka kvinnan, som liknar mannen, passar perfekt för arbets- och kärleksmarknadens tuffare klimat. De typiskt kvinnliga formerna ska däremot döljas.

Jag behöver inte bry mig om hur jag ser ut, jag är socialist.” Poetjournalisten Göran Greider kommenterade nyligen sitt förhållande till sin kropp i TV4:s morgonsoffa. Anledningen var den kroppsdebatt som rasat sedan ­Katrin Zytomierska hånat dans­videor med icke pinnsmala kvinnor. ”Men du är man”, replikerade genast panelkollegan Alexandra Pascalidou.

Ja, Göran Greider är man och det är skillnad. För hade han varit kvinna och socialist hade han definitivt varit tvungen att bry sig om sitt utseende. Jättemycket.

För kvinnor finns det bara en tidpunkt i livet när det är tillåtet att inte bry sig. Graviditeten. Det brukar också sammanfalla med att man plötsligt får höra glada kommentarer så som ”vad fin du är!” från vilt främmande kvinnor. Jag kan själv känna samma förtjusning vid åsynen av en rund gravidmage. Kanske hänger det ihop med att den gravida kvinnokroppen är något annat.

Den säger något om det nästan mirakulösa med att ha en kropp som bara fungerar. Den är också en paus från vår tids ideal – den smala, vältränade och disciplinerade kvinnan. En kropp som inte har som ständigt heltidsjobb att vara lagom attraktiv enligt rådande heterosexuella normer. 

Den gravida kvinnokroppen har naturligtvis en särställning. Är den riktigt slät och fin kan den till och med få synas avklädd på tidningsomslag à la Demi Moore. Annat är det med den ickegravida kvinnan som gör avsteg från smal-normen. Hon måste av någon anledning tuktas, döljas och kläs i osynlig burka. För vilka kroppar är det egentligen som får synas och ta plats i  det ­offentliga rummet? Är det till ­exempel en kvinna med former och hull som dansar som Beyoncé?  

Ja, det tyckte åtminstone konstnären och programledaren Stina Wollter. Hon är en av många kvinnor som lagt upp videoklipp på ­Instagram där de själva dansar under hashtaggen #allafårvarabeyonce. De kallar rörelsen (som utvecklats på sociala medier) för kroppspositivism. En sorts livsbejakande pendang till alla elitidrottstränade kvinnor och yogaflickor som visar upp sin högt rankade kropp i sociala medier.

Bloggaren Katrin Zytomierska, som var inbjuden till ”Efter tio” för att prata kroppspositivism, tyckte däremot inte att det var okej. Hennes kommentarer var en rejäl örfil mot hela fenomenet; hon menade att videoklippen var skrattretande och kallade överviktiga för fula, oattraktiva och lata.

Zytomierska, som också kränger LCHF-produkter, har sent omsider bett om ursäkt för sitt uttalande. Men med sin totala brist på takt och ton satte hon ändå fingret på något intressant.

Att äga en fyllig kropp – och vägra skämmas över det – är uppenbarligen något av det mest provocerande man kan göra i dag.  Och det som måste döljas, det som inte självklart har sin plats i ett sammanhang, brukar alltid var den viktigaste pusselbiten.

För det rådande kvinnokropps­idealet avslöjar någonting tydligt om vår samtid. Den smala, starka, konkurrenskraftiga kvinno­kroppen (som liknar mannens) passar perfekt ihop med ett tuffare klimat på både arbets- och kärleksmarknaden. De typiskt kvinnliga formerna måste däremot döljas eller utplånas.

Men kanske är de kvinnliga kroppspositivisternas glada indiandans ett förebud? Ett tidigt vårtecken på att vi har tröttnat på hetsen och hårdheten, en regndans för ett mjukare och snällare samhälle. Låt det få vara så. Låt tusen Beyoncér blomma.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.