Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Catia Hultquist: Det som börjar i lust kan snabbt bli livsfarlig dans

Sanna Lundell och Ann Söderlund är aktuella med boken ”Djävulsdansen” som handlar om medberoende.
Sanna Lundell och Ann Söderlund är aktuella med boken ”Djävulsdansen” som handlar om medberoende. Foto: FANNI OLIN DAHL / TT

Krönika. Ann Söderlund och Sanna Lundell skriver om medberoende i sin nya bok "Djävulsdansen". De avdramatiserar och mänskliggör alkoholisten och de närmaste som drabbas.

Hur mycket sprit finns det till sillen? Vågar jag be om snapsförbud? Blir det ännu en katastrofhelg för barnen – eller bara lite bråk?

Midsommaren ska ju vara en ljuvlig, solstänkt Pripps blå-helg med svinglada, brunbrända hipsters i fiskartröja på valfri gated community skärgårdsö. Till tonerna av Tommy Nilsson ska vi hoppa från en klippa, skratta högt och kyssas i motljus. Eftersom vi har druckit precis lagom av det där blåfärgade ölet.

Men verkligheten bakom instagrambilden ser oftast helt annorlunda ut. Och det är ju inte bara vädret som har en tendens att obstruera till midsommar. Vi människor gör det också. Särskilt då vi ska vara som ljusast och lyckligast.

Journalisterna Ann Söderlund och Sanna Lundell har i sin nya bok ”Djävulsdansen – bli fri från medberoende” beskrivit hur det är att vara anhörig till en människa med ett beroende.

 

Midsommaren ska ju vara en ljuvlig, solstänkt Pripps blå-helg. Eftersom vi har druckit precis lagom av det där blåfärgade ölet. Men det är inte bara vädret som har en tendens att obstruera till midsommar.

 

Uttrycket djävulsdansen är en kusligt träffsäker symbol för det tillstånd som drabbar en medberoende. Enligt den svenska sägnen om Hårgadansen kommer det en sommarnatt en ny spelman till logen. Han har ”brinnande ögon” och spelar så medryckande att ingen kan sluta dansa. När kyrkklockorna ringer leder spelmannen dansarna upp på Hårgaberget. Och när morgonen kommer hittas alla döda. Ingen märkte att spelmannen hade bockfot. Ingen hittade ett sätt att sluta dansa till djävulens musik.

På samma sätt är det med medberoende. Det som börjar som en lustfylld kärleksrelation med en charmig beroendeperson kan snabbt bli en manisk och livsfarlig dans som ingen kan stoppa. Det gäller att våga se bockfoten och hitta vägen ut ur djävulsdansens turer och krumsprång.

Vilket inte är lätt. Särskilt inte för någon som själv vuxit upp med ett mönster av missbruk och vant sig vid det oförklarliga. Som till exempel att en älskad person startar ett obegripligt bråk en vacker sommarkväll för att få chansen att fly in i sitt missbruk. Manuset är redan färdigskrivet när familjen sätter sig till bords.

Sanna Lundell beskriver i boken ett tidigt minne:

”Jag sitter på en pall i köket och ser min mamma gråtandes vid ett öppet fönster inne i matrummet där hon förtvivlat, hulkandes skriker till pappa att han inte ska gå.”

Men hennes pappa går ändå, till synens oberörd av mammans böner.

”Hur kan han lämna någon som är så ledsen. Hur kan han lämna mig med någon som är så förtvivlad”, frågar hon sig.

Något som liknar ett svar får Sanna Lundell som vuxen när hon börjar ta del av forskning runt beroende och synen på missbrukare som sjuka - inte onda och omoraliska. Med andra ord är det inte den beroende som är djävulen utklädd till spelman, utan drogen och tillståndet som den skapar hos de inblandade.

Lundells och Söderlund vill med sin bok (en uppföljare till tv-serien med samma namn och uppladdning inför höstens fortsättning om psykisk sjukdom) avdramatisera djävulsdansen. De förklarar mekanismerna kring den så kallade ”beroendepersonligheten” och hjärnor som kidnappats av sitt missbruk. De avmonsterifierar och mänskliggör. Och de gör en stor insats.

Deras dröm är ett barn ska kunna komma till skolan och berätta om sin mammas beroende på samma sätt som man pratar om en cancersjukdom – och få samma sympati. För berättandet och öppenheten är bara en av många vägar ut ur dansen. Den falska spelmannen trivs inte i ljuset.

Läs mer. Kulturkrönikor

Fler krönikor av DN:s kulturchef Björn Wiman och DN:s andra krönikörer

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.