För en vecka sedan fick Medie-Sverige en ny baby: Ajour. Den skulle fungera som en alternativ nyhetsbyrå, med nyheter som hämtats från nätet och berättelser med tydlig avsändare. Läsarna uppmanades att inte bara delta i skapandet av sajten, utan också i själva journalistiken. Sajtens affärsidé är tänkt att lösas efter hand. På mediesavannen gick diskussionerna varma om betydelsen av Ajours födelse.
Babyn mottogs nämligen inte enbart med översvallande gratulationer bland gammeljournalisterna. På sina håll väckte den nyfödda till och med raseri och ilska.
Var det sajtens skrynkliga och lite hjälplösa utseende? Nja, det skulle snart växa bort, lovade en av sajtens pappor: journalisten, DN-krönikören och sociala medieexperten Emanuel Karlsten.
Var det kanske hajpen som föregick den utdragna förlossningen, med besök i morgonsoffor som pricken över i?
Var det presentationen av Ajours, till en början, hemliga grundare? Skuggade foton av medlemmarna, som lades ut en efter en på Karlstens blogg med texter värdiga ett Nobelprisavslöjande: ”Han är medgrundare nummer, tadaaa … sex”. (Det enda den genomarbetade presentationen saknade var den mörka raspiga trailerrösten från biomörkret.)
Eller var det möjligen sajtbabyns kopplingar till det läskiga territoriet utanför medierikets gränser – Flashback? När Ajourpapporna besökte TV 4 berättade de att de var nyfikna på de arter som flockades på nätforumet Flashback. Bara ordet fick programledaren att liksom hoppa till och fara ut med förmaningar mot den lille prinsens föräldrar.
Nej, det var nog inte det. Allt det där hade kunnat passera.
Det som framför allt väckte de äldre mediedjurens raseri var nog detta:
”Alla är journalister.”
Meningen som var en del av Emanuel Karlstens programförklaring och som ansågs vara så provocerande att den fick självaste Jan Gradvall att skriva en lång kulturartikel i Expressen och utbrista i ett upprört: ”Om alla är journalister är alla också busschaufförer.”
Till syvende och sist handlar det förstås om pengar, vilket Gradvall också skriver. Vem ska betala för den avancerade journalistiken? Och vad ska journalisterna få betalt? Ja, om nu plötsligt alla är journalister.
Sedan följde en enda långa skämtfest där otaliga twittrare raljerade över uttrycket ”Alla är journalister”:
”Om alla är journalister är även Khaddafi journalist. Journalisten Khaddafi är död!” Och: ”Ingen kommer undan längre. Nu är #ajour här och alla är allt.” Eller: ”Alla är Elisabet Höglund.”
Själv blev jag rätt upplivad när jag hörde talas om projektet Ajour – även om det inte precis var det vackraste gossebarn medievärlden skådat.
Men själva sajten då – och innehållet?
Tja, en salig blandning av humor och allvar med alltifrån ”Disney face swap – vanställda Disneyfigurer” till ”Khaddafi död – här följer du twitters rapportering”. Här finns också klipp med en ”CSI”-parodi med legogubbar.
Hur det kan bli framöver, när sajten satt sig och affärsmodellen lösts, är det svårt att sia om. Men jag skulle tippa att det kan bli som bloggaren ”Från Malmö med kärlek” spår:
”Kanske blir Ajour ett ställe där tidningsvärlden, twitter och flashback möts.”
Vilket faktiskt inte skulle vara helt fel.
Och vad gäller kritikerna – ge grabben en chans, säger jag. En dag kanske han växer upp och blir lejonkung över ett bättre journalistrike.