Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 19:22 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/fredrik-strage-aldern-far-mina-moves-att-likna-en-skadeskjuten-giraff/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Åldern får mina moves att likna en skadeskjuten giraffs

Bambi halkar omkring.
Bambi halkar omkring. Foto: Everett Collection/IBL

Den kittlande sekundärskam man kan få av att se folk dansa är inte att leka med. Tänk om jag ser lika genant ut? Ibland längtar jag tillbaka till nittiotalet då jag inte brydde mig ett smack. 

Nyligen medverkade Primal Screams sångare Bobby Gillespie i BBC:s debattprogram ”The week”. Han pratade om hur sociala klyftor blivit en grogrund för fascism. Inget av det han sa gjorde dock ett lika starkt intryck som när han i slutet av sändningen satt helt tyst och stirrade medan programledaren Andrew Neil och de andra gästerna (en politiker från Labour och en från Tories) genomförde ”the skibidi challenge”, en viral dansfluga som uppfunnits av den tokroliga ryska popgruppen Little Big. Producenterna ville att Bobby Gillespie skulle vara med och dansa. Han vägrade – trots att han ägnat hela sitt liv åt att få människor att, som han en gång uttryckte det, ”dance to the music all night long”.

Förmodligen kände Bobby Gillespie instinktivt, utan att ens ha hört talas om ”the skibidi challenge”, att en spexig dans i slutet av ett debattprogram skulle dra skam över både politiken och musiken. Kanske visste Primal Screams frontfigur också att han genom att inte dansa skulle se coolare ut än han gjort på två decennier. När eftertexterna rullade liknade han inte en 56-årig rockstjärna utan en 16-årig emotjej som tvingats åka på charter med sina föräldrar.

Molly Ringwald i ”Breakfast club”.
Molly Ringwald i ”Breakfast club”. Foto: WENN.com

Den kittlande sekundärskam som klippet först framkallade hos mig (ungefär som Alliansens bisarra kickoffdans inför valet 2014) har efter många tittningar ersatts av en oro. Tänk om jag ser lika genant ut som ”The week”-panelen när jag dansar.

Länge levde jag efter mottot ”älska som om du aldrig blivit sårad, arbeta som om du inte behöver pengarna och dansa som om ingen tittar”. Men när det fysiska förfallet sätter in på grund av åldrande – parallellt med att man inte längre berusar sig lika mycket när man går ut – är det lätt att bli nervös av andras blickar. Och allra värst är att råka se sig själv när man tar sig en svängom.

Det inträffar när jag går på en spelning med den nya electrorapparen Xnymfo i Slaktkyrkan. Hennes låt ”Psycho gigolo” skickar ut lyckliga små chocker i mina nerver. Mina armar far upp i luften, min nacke accelererar från nickningar till headbangande och mina Dr Martens sparkar lätt framåt i en extatisk manöver som jag stulit från Molly Ringwald i ”Breakfast club”. 

Detta är min standarddans sedan jag slutade försöka imitera Dave Gahans helikoptersnurr (efter att ha råkat nita en tjej som jag var kär i på ett gymnasiedisko hösten 1988). Men när jag får en skymt av mig själv i en spegel ser jag inte ut som Molly Ringwald. Mina moves påminner snarare om en skadeskjuten giraffs dödskamp.

Ibland längtar jag tillbaka till nittiotalet då jag inte brydde mig ett smack om hur jag rörde mig på klubbar. Självmedvetandet frättes bort av lasern på dansgolvet. Stroboskopet hackade sönder alla kroppar till ett lysergiskt glitter som svävade högre än solen. Som Per Hagman skrev 1994 i en artikel om technoklubben Psychotrance i Stockholm: ”Ingen dansar med någon annan för det går inte, ingen pratar med någon annan för det går inte. /…/ Alla gör det här till vad det är i snygg kollektiv autism.”

Numera ägnar jag mig åt en inverterad version av det som Junior Brielle sjunger om i sin hit ”Forever and ever” där sångaren Gabriel Röhdin ”dansar fult med flit” för att få någons uppmärksamhet. Jag försöker dansa så fint som möjligt för att ingen ska lägga märke till hur patetiskt det ser ut. Att inte dansa vore förstås ett alternativ. Men 2010-talets popmusik måste bli betydligt sämre för att jag ska kunna låta bli.

Läs fler krönikor av Fredrik Strage, till exempel om skivan som sveper in Glada Hudik i ett depraverat mörker. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.