Nästa fredag ger Rammstein ut sitt nya album. Skivan har än så länge ingen titel. På omslaget syns bara en tändsticka. Bättre skulle man inte kunna sammanfatta dessa perverterade tyska pyromaner som ägnat de senaste 25 åren åt att leka med eldkastare.

Rammstein väckte nyligen rabalder med videon till låten ”Deutschland”, en färd genom hemlandets historia från år 16 då en romersk här möter tyska barbarer till en dunkel framtid då nationens hjältinna Germania föder en varg ombord på ett rymdskepp – via Weimarrepubliken, Hindenburgolyckan, Tredje riket, DDR och Baader-Meinhof. Germania spelas av en svart kvinna som i en scen bär SS-uniform medan Rammstein är fångar som avrättas i ett koncentrationsläger. Judiska organisationer har kallat videon en ”trivialisering av Förintelsen” och ”en smaklös exploatering av konstnärlig frihet”. På vilket sätt Förintelsen skulle trivialiseras av Rammsteins historielektion är oklart. ”Deutschland” visar hur nationalism allt som oftast leder till blodbad.

Men smaklöshet är förstås något av bandets signum. Det märks inte minst i sångaren Till Lindemanns diktsamling ”Stilla nätter” som just gavs ut på svenska av Vertigo, bokförlaget som gärna botaniserar i den mest tvivelaktiga klassiska litteraturen och sammanställde en antologi med det oöverträffade namnet ”Köttets poesi: könslemmarna i svensk text från Stiernhielm till Almqvist”.

Två av översättarna, Carl-Michael Edenborg och Alexandra Nedstam, skriver i förordet om hur de upptäckte Rammstein. Han på löpbandet där han uppslukades av den militaristiska känslan: ”Det var jag och Till Lindemann i vår stridsvagn, juckande i varandras nervsystem, mitt i jordens undergång, som strålande svettiga stjärnor.” Hon framför videon när Rammstein spelades i David Lynchs ”Lost highway”: ”Jag ville inget annat än tutta eld på hela huset och slå mig fram genom lågorna.”

 

Själv blev jag först besviken på att ”Twin Peaks”-regissören använt så simpel musik i en film. Rammstein lät som en fläskig hårdrocksparodi på mina industrifavoriter Einstürzende Neubauten. Jag blev inte mer positivt inställd när det senare bandets sångare Blixa Bargeld sa att han ville sjunga på kinesiska, eftersom Rammsteins internationella succé fått honom att skämmas över att vara tysk.

Blixa Bargeld var en poet, Till Lindemann en muskelknutte vars begåvning inskränkte sig till att tända eld på sig själv. Men nu, 22 år efter första gången jag såg honom brinna (på Hultsfredsfestivalen), läser jag hans diktsamling med överraskande stor behållning. På svenska blir hans rim mustigare och mer depraverade.

Inga låttexter finns med, men det är lätt att tänka sig dånande gitarriff bakom suicidala rader som ”ett skott mitt i prick är mitt beslut, som en blomma på min panna hjärnan slagit ut”. Och det var länge sedan nattlivets dragningskraft beskrevs lika vackert som ”när dagen kurar i månens sken, då stiger febern i våra ben”. Sexet är absurt smutsigt, ”i rotvältan på jordens grund, bäddat är för herdestund”, och när ögonglober försvinner upp i kroppsöppningar går tankarna till Georges Batailles skandalklassiker ”Ögats historia”. Misogynin hade dock kunnat dämpas en aning i raderna om oralsex med Marie Antoinettes giljotinerade huvud.

Den som inte fått biljett till Rammsteins utsålda spelning på Stockholms stadion den 14 augusti kan trösta sig med den poetiska pyrotekniken i ”Stilla nätter”: ”Själen är en stenhård knopp, som fötts i ett revolverlopp. Ur varje por pyr längtans sång. Om ofärd. Och om undergång.”