Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Fredrik Strage: En blind elgitarrist står för årets rockögonblick i ”Mad Max”

Coma The Doof Warrior går loss.
Coma The Doof Warrior går loss. Foto: -

En 70-årig regissör gjorde årets bästa film. Och mina förväntningar på de
tilltänkta uppföljarna är större än de på "Star wars"-filmerna.

Årets rockögonblick? Kanske när Angus Young drog igång AC/DC:s konsert på Friends Arena genom att slå de första ackorden i ”Rock or bust”. Eller när gitarristen i Dolores Haze lurade i en brittisk journalist att hon hette Fuck i förnamn. Eller när Elliphant tangerade Richterskalan med sina beats på Popagandafestivalen. Men ingenting rockade ändå lika hårt som ”Mad Max. Fury road”. Den överträffade inte bara andra filmer utan höjde sig över alla mina kulturupplevelser 2015.

”Mad Max. Fury road” utsågs i veckan till årets film av den amerikanska kritikerorganisationen National Board of Review och anses ha goda Oscarchanser (vilket är ovanligt för en actionfilm).

 

Den enda missen i ”Mad Max. Fury road” är att Tom Hardy, som spelar Mad Max, aldrig blir riktigt ”mad”. Det har däremot jag blivit. Jag har sett filmen sju gånger och köpt både soundtracket och en Doof Warrior-tröja. 

 

Ingen hade förväntat sig att den 70-årige George Miller skulle regissera ett lika monumentalt motorvägsäventyr som sin klassiker från 1981: ”The road warrior” (som var den andra Mad Max-filmen). Han inte bara återskapade utan intensifierade dess åttacylindriga kraft. Han hade inte heller glömt rockens avgörande roll i Mad Max-mytologin, där hjälten heter Rockatansky i efternamn och människorna som överlevt samhällets kollaps ser ut som sadomasochistiska heavy metal-gladiatorer.

Lord Humungus, skurken i ”The road warrior”, kallas av sina undersåtar ”the ayatollah of rock'n'rolla”. Hans främsta soldat är Wez, en psykotisk punkare med armborst som bränner runt på en Suzuki med en blond pojkvän (som på pricken liknar en ung version av Judas Priest-gitarristen KK Downing). ”The road warrior” blev inte bara stilbildande för den postapokalyptiska filmgenren, utan hade också ett stort inflytande på hårdrockens estetik.

Rockandet i ”Mad Max. Fury road” sköts av årets mest minnesvärda filmfigur: Coma The Doof Warrior, en blind gitarrist som går loss på sin eldsprutande gura medan diktatorn Immortan Joes trupper rullar ut i strid. Coma The Doof Warrior står längst fram på en gigantisk högtalarbil som även rymmer fyra trumslagare vars bankande hetsar soldaterna.

”Doof” är australisk slang för ”rejv” och den blinde gitarrhjälten ser ut att hamna i extas när han klöser på strängarna och sprutar flammor. Han slutar inte spela ens när kulorna viner och fordon exploderar runt honom. Han är den ultimata rockstjärnan. Det känns logiskt att Ben Smith-Petersen, en stuntman som spelar The Doof Warrior i vissa scener, gifte sig med Riley Keough som är slavinna i filmen – och barnbarn till Elvis Presley.

Den enda missen i ”Mad Max. Fury road” är att Tom Hardy, som spelar Mad Max, aldrig blir riktigt ”mad”. Det har däremot jag blivit. Jag har sett filmen sju gånger och köpt både soundtracket och en Doof Warrior-tröja. Mina förväntningar på den nya "Star wars"-trilogin är ingenting jämfört med min upphetsning över de två nya Mad Max-filmer som George Miller sagt att han ska göra. Den första, ”Mad Max. The wasteland”, spelas in nästa år och kommer enligt Miller att utveckla den motorreligion som visas i ”Fury road”, där maskiner dyrkas eftersom de är mer beständiga än människor. Förhoppningsvis får vi också se mer av The Doof Warrior som kanske – om bungyrepen som han var upphängd i fungerade som säkerhetsbälten – överlevde filmen.

Och jag tänker återse en annan Mad Max-ikon redan i helgen. Vernon Wells, som spelar Wez i ”The road warrior”, kommer nämligen till science fiction-mässan i Älvsjö för att skriva autografer till alla som har ett lika osunt förhållande till Mad Max-filmerna som jag. Min besatthet kommer i alla fall att göra det lättare att härda ut när klimatmötet i Paris går åt skogen så att vi alla snart lever i en ack så rock'n'rollig Mad Max-öken.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.