Sätt igång då, 2019. Jag har väntat på dig ända sedan jag såg ”Blade runner” så nu får du allt leverera. Flygande bilar är kanske för mycket begärt men jag kräver neon, skyskrapor och sexigt rökande replikanter.

Artificiell intelligens ser dessvärre inte ut som Sean Young 2019 och om den gjorde det skulle den ändå inte få lov att röka på uteserveringar. Jag får trösta mig med att det antika tv-spelsföretaget Atari – vars logga exponeras flitigt i Ridley Scotts klassiker –  ger ut en ny konsol till våren och förhoppningsvis kommer att göra utomhusreklam.

Mina futuristiska förväntningar på 2019 beror inte bara på att det är året då ”Blade runner” utspelar sig. Massor av andra filmer inom science fiction och postapokalyptisk action skildrar också året som just börjat. På sjuttio- och åttiotalet trodde många manusförfattare att kärnvapenkrig skulle bryta ut lagom till millennieskiftet, så de valde att förlägga sina efter katastrofen-sagor till cirka 20 år senare.

”Akira”, den mest kända 2019-filmen näst efter ”Blade runner”, handlar om megastaden Neo-Tokyo som byggts ur krigets ruiner. Motorcykelgäng strider mot varandra och ett telepatiskt väsen vilar i en kryotank under en stadium som uppförts till 2020 års olympiska spel. Den 30 år gamla mangafilmatiseringen lyckades inte förutspå särskilt mycket, förutom att sommar-OS faktiskt äger rum i Tokyo nästa år.

Schwarzenegger-äventyret ”The running man”, där USA blivit en militärdiktatur och brottslingar slåss för sina liv i tv-sända gladiatorspel, liknar inte heller det verkliga 2019. Reality-tv är inte lika stort som i den filmen. Det är mycket större. Så stort att en reality-tv-stjärna blivit USA:s president.

Nollnolltalets 2019-skildringar är inte mer pricksäkra än tidigare decenniers. Mänsklig kloning har inte blivit en miljardindustri som i Michael Bays sci-fi-dystopi ”The island”, där alla rika har kopior av sig själva utifall de behöver organdonationer. Och jordens befolkning består inte till 99 procent av vampyrer som i ”Daybreakers” där en pest förvandlat alla till blodsugare och de få överlevande människorna placeras i kylrum och tappas på vätska. Det syntetiska blod som vampyrerna försöker uppfinna för att lösa matkrisen kan dock snart bli verklighet.

De allra mest pessimistiska prognoserna för 2019 finns inom genren maxploitation (skamlösa Mad Max-plagiat). 1983 kom två italienska c-filmer som båda handlar om detta kalenderår. I ”2019: After the fall of New York” har mänskligheten mist fortplantningsförmågan efter ett atomkrig mellan supermakterna ”panamerikanska konfederationen” och ”euroafroasiatiska unionen”. En solariebrun sleazerockare kämpar mot radioaktiva råttor för att hitta den sista fertila kvinnan i New Yorks ruiner.

”The new barbarians”, regisserad av Enzo G Castellari som gjorde Tarantino-favoriten ”The inglorious bastards”, är lika deprimerande. Världen har 2019 blivit en enda stor öken (eller rättare sagt, på grund av filmens minimala budget, ett grustag utanför Rom med hyfsat många träd) och tempelriddarna, en nihilistisk gaysekt, åker runt med Beach Buggys och dödar alla de ser – förutom den vindbitne hjälten som de (i en scen som är over-the-top till och med för att vara italiensk c-film) påtvingar ett analt samlag.

”Världen är död. Den våldtog sig själv”, säger tempelriddarna i ”The new barbarians”. Förmodligen är det precis vad vi håller på att göra genom att inte lyssna på klimatforskarna. Så snälla, 2019, förlåt oss våra synder och ge oss precis lagom mycket dystopisk romantik.

Läs fler krönikor av Fredrik Strage här . Till exempel denna: ”Musikpartyn i naturen är ett uttryck för människans okuvliga frihetslängtan” .