Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Fredrik Strage: Ju smartare mobilerna blir desto mindre låter de ute på stan

Other: Foto: Alamy

När försäljningen av mobiltelefoner tog fart på allvar i Sverige var det viktigt att ha en festlig ringsignal. Men på tiotalet går det inte att bilda sig en uppfattning om hitlistorna genom att lyssna på andra människors mobiler.

Första gången jag svarade i en mobiltelefon var 1992. Jag stod på Trädgårdstorget i Linköping. Det duggregnade men jag höll ändå upp mobilen, som jag fått låna på Östgöta Correspondenten, och lät den ringa ett tag så att alla skulle märka hur hi-tech jag var. Mobilens gälla tjut fick folk att se sig förvirrat omkring.

Jag trodde inte att ljudet från min mobil någonsin skulle ha den överrumplande effekten på andra igen – tills i tisdags när jag mitt i avokadoklämmandet på Coop fick ett samtal. Ur min Sony Xperia dånade Die Antwoords ”Fok julle naaiers”. Alla på grönsaksavdelningen ryckte till och gav mig förbryllade blickar. I ett par sekunder tänkte jag att de var ovana vid att höra rap på afrikaans. Sedan insåg jag att de var ovana vid att höra mobilsignaler över huvud taget.

När försäljningen av mobiltelefoner tog fart på allvar i Sverige, för 20 år sedan, var det viktigt att ha en festlig ringsignal. Strax före millennieskiftet blev signalerna polyfona, varpå försäljningen av dem ökade dramatiskt. Rekordåret 2006 såldes ringsignaler för 4,5 miljarder dollar globalt. Många skivbolag betraktade ringsignaler som framtidens melodi: konsumenter betalade gärna 15 kronor för att få en blippig version av sin favoritlåt i Nokiamobilen – och vägrade samtidigt pröjsa för musiken som de laddade hem gratis från piratsajter.

Men luften gick ur den nya marknaden redan i slutet av nollnolltalet, när vi plötsligt kunde använda mp3:or som ringsignaler. Och ju smartare mobilerna blir, desto mindre låter de ute på stan. På tiotalet går det inte att bilda sig en uppfattning om hitlistorna genom att lyssna på andra människors mobiler.

De flesta nöjer sig med att låta dem vibrera. Den som vill ha ett ljud väljer oftast standardsignalen.

Denna utveckling tycks i första hand gälla relativt unga människor i västvärlden. Mycket tyder på att mina föräldrar är sist i Europa med lustiga ringsignaler: ett ho-hoande gökur respektive en flock bjäbbande taxar.

Men varför vill inte de yngre, vars behov av att uttrycka sin personlighet brukar vara oändligt, längre berätta vilka de är med hjälp av ringsignaler? Jag ringer min vän Hipster-Kristofer, som fått sitt namn av att han är oerhört trendkänslig. Han svarar inte.

 

Men varför vill inte de yngre, vars behov av att uttrycka sin personlighet brukar vara oändligt, längre berätta vilka de är med hjälp av ringsignaler? 

 

”Den var på ljudlös”, säger han senare och berättar att till och med han – som betraktar musik som en accessoar – använder standardsignalen på sin mobil. ”Jag behöver inte längre uttrycka mig med ringsignalen. Jag blev så hipp när jag började jobba på Bon att det skulle bli för mycket om jag dessutom hade en ascool Bettye Swann-låt som signal. Folk skulle inte kunna hantera det. Deras huvuden skulle explodera.”

Han tillägger att det inte är särskilt hippt att prata i telefon över huvud taget, en åsikt som många verkar dela. Att ringa är inte längre den primära funktionen hos våra mobiltelefoner. Snarare kan det vara irriterande att någon tränger sig på och vill prata när vi håller på med annat.

Att många använder en standardsignal skulle kunna vara ett tecken på att vi längtar efter konformism. Vi väljer så mycket – prylar, kläder, vänner, spellistor, nyheter – att känslan av att få något pådyvlat ovanifrån är smått exotisk. En standardsignal förmedlar trygghet, ungefär som det mekaniska plinget från en gammal dialogtelefon.

Själv vill jag dock att telefonen rockar. Jag blir lycklig varje gång ”Fok julle naaiers” sätter igång men inser att den för min omgivning är lika obegriplig som gökur och bjäbbande taxar.

Läs mer. Kulturkrönikor
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.