Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 02:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/fredrik-strage-nu-kanner-jag-mig-plotsligt-som-mormor-och-morrissey/

Krönikor

Fredrik Strage: Nu känner jag mig plötsligt som mormor och Morrissey

Patricia Arquette och Ellar Coltranei ”Boyhood”.
Patricia Arquette och Ellar Coltranei ”Boyhood”. Foto: Detour Filmproduction/Kobal/REX

Nyss lämnade jag henne, nu lämnar hon mig. Och jag vinkar i fönstret och kastar slängkyssar. Kanske är det lilla hugget i hjärtat en föraning om det stora vemod som kommer. 

Fredrik Strage
Rätta artikel

Hon går till skolan själv nu. Jag står i ett fönster och tittar. Det är minusgrader men jag öppnar ändå rutan och lutar mig ut lite grann för att se ordentligt. Hon har lila luva med pälsboll, ljusblå ryggsäck och ett par kängor som jag köpte på Sko-Uno trots att jag sagt att vi inte skulle shoppa (”Pappa måste betala sin kvarskatt, förstår du, och... OMG! Rosaglittriga Dr Martens! Du MÅSTE ha såna!”).

Hon ser sig för noga när hon går över gatan, som vi lärt henne, och när hon kommit över till andra sidan vänder hon sig om, vinkar glatt och gör ett litet dansnummer. Medan hon shufflar och flossar vinkar jag tillbaka, kastar slängkyssar och applåderar.

För inte så länge sedan tittade jag ut genom det här fönstret medan jag höll henne i min famn. Jag nojsade med näsan mot fjunen på hennes huvud och kände den sällsamma bebisdoften som påminner om rosor, grädde och svett. Jag pekade ner på gatan och berättade för det lilla byltet att alla de där människorna, som hade så bråttom, var på väg till jobbet eller skolan. Nu är hon en av de människorna, tänker jag. Sedan brukar något brista inom mig.

”Fick du nåt i ögat nu igen?” undrar min fru. ”Jag tror det”, säger jag och stänger fönstret. Det egendomliga med den här ritualen, som upprepas varje morgon, är att den känns som en inverterad version av dagislämningarna för några år sedan. Då stod min dotter i ett fönster på andra våningen och tittade ner på mig. Ibland hade hon gråtit så jag gjorde mitt bästa för att muntra upp henne: hoppade, vinkade, dansade the running man. Ibland tog jag med färgkritor och ritade ett hjärta på trottoaren.

Då lämnade jag henne. Nu lämnar hon mig. Bara för dagen visserligen, men ändå. Kanske är det lilla hugget i mitt hjärta en föraning om det stora vemod som Linda Skugge beskriver i sin senaste bok ”Flygfärdig”, om barn som flyttar hemifrån. Den sorgen har sällan gestaltats så starkt som i filmen ”Boyhood” där en mor, spelad av Patricia Arquette, i en av slutscenerna får ett sammanbrott när sonen packar sina väskor för att ge sig av till college. 

Snyftande rabblar hon upp en massa viktiga händelser i sitt liv – bröllop, barn, karriär, skilsmässa, omgifte, barnen som flyttar – och säger: ”Vet du vad det är dags för sen? Min jävla begravning!” ”Hoppar du inte framåt sisådär 40 år?” frågar sonen. ”Jag trodde bara att det skulle finnas mer”, suckar mamman.

Morrissey slog en gång fast att det inte fanns något mer. Att bli lämnad var för honom existensens själva väsen: ”My life is an endless succession of people saying goodbye. And what's left for me? What's left for me? At one time the future it stretched out before me. But now it stretches behind me.” En liknande känsla av förgänglighet bor längst in i glädjen över att se ett barn växa upp.

Morgonvinkningen får mig också att tänka på min mormor i Gnarp. Hon hade svårt att gå och satt för det mesta vid köksbordet och tittade ut på gården. När min familj kom på besök oroade hon sig för att vi skulle bli undernärda om vi inte åt tillräckligt med älgkött och radioaktiva om vi tittade för mycket på tv. Jag undrade varför hon alltid började gråta när vi åkte hem. Hon visste ju att vi skulle ses snart igen.

Nu känner jag mig plötsligt som mormor och Morrissey. Framtiden går iväg och jag blir kvar i ett fönster.

Läs fler krönikor av Fredrik Strage , till exempel om hur hjärtat pumpar fram minnen av Nitzer Ebb.