Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 10:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/fredrik-strage-ordet-digitalisering-later-alltmer-som-en-sjukdom/

Krönikor

Fredrik Strage: Ordet ”digitalisering” låter alltmer som en sjukdom

Robban Becirovic har rattat tidningen Close-Up i 28 år, men nu är det slut. Foto: Amanda Becirovic

Close-Up har skrivit om hårdrock i snart trettio år. I nästa vecka kommer det 220:e och sista numret. Fredrik Strage minns en underjordisk tidning som dyrkade oväsen snarare än polerad pudelmetal. 

Det var påskafton 2006 och Robban Becirovic var besviken. Close-Up, hårdrockstidningen där han var chefredaktör, arrangerade en festival på Münchenbryggeriet i Stockholm med band som Bolt Thrower, Satyricon, Cult of Luna och Nifelheim. 1 500 personer behövdes för att det skulle gå runt. Knappt hälften kom – trots att hårdrock under nollnolltalet vuxit till den mest publikdragande genren. ”Hårdrockare tycker att de är så jävla brutala”, sa Robban. ”De snackar om att dyrka satan och skära sig i armarna. Men vad gör de när vi fixar värsta festivalen? De åker hem till mamma och äter ägg!”

Att satsa på sjuttio- och åttiotalsnostalgi, som festivaljätten Sweden Rock, var inte aktuellt. Musiken skulle vara hårdare än hård. Hellre underjordiskt oväsen än polerad pudelmetal. Tidningen Close-Up styrdes på samma sätt. Även om Kiss var en viktig inspirationskälla för många metalband nämndes de sällan på sidorna. 

Robban Becirovic var sin smak trogen ända till slutet. Nästa vecka, 28 år efter starten, kommer det 220:e och sista numret med ett uppochnedvänt kors på omslaget. Det fungerade inte längre ekonomiskt. I fjol gick man 547.208 kronor back, trots att Robban Becirovic sänkte sin lön till 6.000 kr i månaden före skatt.

Close-Up var en av de viktigaste svenska musiktidningarna någonsin. Mig gav den både minnen och men för livet: jag fick intervjua mina idoler Turbonegro, Dark Funeral och Slayer, jag drabbades av tinnitus under Bolt Thrower-giget påsken 2006. Mina texter kunde förstås inte mäta sig med Robban Becirovics klassiska Mayhem-intervju från 1992 där gruppens satanistiska chefsideolog Euronymous (senare mördad av basisten) hyllade sin svenska vokalist Dead som begått självmord: ”När det gäller Dead var han en mycket ond man/get.” 

Gud, så jag älskade det där snedstrecket. För att främja ondska sa Mayhem att de ”stödjer alla extrema och förtryckande stater, som det gamla Albanien, Iran och Kampuchea under Röda khmererna, folk som dör och lider!”

Robban Becirovic besökte de länderna – plus 93 andra. Inte för att hitta ondska utan för att skriva om lokala band och visa hur hårdrock blivit världens mest globala musik. Trots att Close-Up inte hade någon engelsk upplaga träffade han läsare i Nordkorea och Libanon (där Sveriges ambassadör var prenumerant). Det internationella perspektivet var ett skäl till att han bojkottade artister som gick från att frossa i totalitär estetik till att bli högerextrema på riktigt. Ett omtvistat beslut. Djävulsdyrkande nazister skar sönder däcken på hans bil.

Vila i frid, Close-Up. Jag är så trött på att skriva om tidningsdöden, klubbdöden, skivaffärsdöden, festivaldöden, biografdöden och antikvariatdöden – den successiva nedläggningen av det som jag tycker ger livet mening. ”Digitalisering” låter alltmer som en sjukdom. 

Det blir extra deppigt när folk som inte köpt en tidning på evigheter, eller sett en konsert med ett mindre band, sörjer att ännu ett magasin eller en klubb försvinner. Som den tidigare Close-Up-medarbetaren Martin Carlsson (numera chefredaktör på Sweden Rock Magazine) skrev på Facebook i veckan: ”Vi är konsumenter av sociala medier, men är vi konsumenter av det som vi inser har gått förlorat? Eller är vi bara låtsaskonsumenter som förfäras över en förlust medan vi skyndar vidare till nästa sak att beklaga i sociala medier?”

Första Close-Up-omslaget 1991 hade en rubrik saxad från en snaskig tabloid: ”Maniac eats his wife alive while making love to her!” Sociala medier är precis som den galningen. De äter oss levande och älskar med våra egon.

Läs fler krönikor av Fredrik Strage.