På väg till tandläkaren ser jag en lapp på mottagningens port: ”Skjut dörren fel anmäld.” ”Okej, jag skjuter dörrjäveln”, tänker jag. Dessvärre har jag lämnat min Glock hemma eftersom jag ska gå på Stockholms modevecka. Där ser jag ett par timmar senare Fifth Avenue Shoe Repairs visning. Plaggen är svarta, dramatiska och sofistikerade.
En technoremix av Kraftwerks ”The man machine” fullbordar skönhetsupplevelsen. Märkets pr-byrå skriver i ett pressmeddelande att ”kombinationen av mjukt skrädderi, päls, metall delar, läder och kostym ull blandas med intrikata strukturer”. Plötsligt känns inte strukturerna så intrikata längre. Och de asymmetriska svarta kavajerna blir lika sofistikerade som en träningsoverall från Galne Gunnar.
Särskrivningar har den effekten på mig. När ett sammansatt ord skrivs isär tycks all godhet, skönhet och elegans försvinna i tomrummet mellan bokstäverna. Tro nu inte att jag är en språkpolis. Jag älskar slang, anglicismer och fjantiga ROFLMAO-förkortningar. Men folk som särskriver på svenska skrämmer mig mer än rasister, terrorister och Sean Banan tillsammans. Att särskriva är inte jämförbart med att stava fel. Det är att sprida ett lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk.
Lyckligtvis har en motståndsrörelse uppstått på nätet. Den leds av Facebookgruppen Sverige mot särskrivningar med 32 500 medlemmar som delar med sig av sin irritation. En särskrivningshatare har ont i ryggen men vet inte om hon vågar anförtro sina värkande kotor till en sjuk gymnast.
En annan berättar om det otrevliga bemötande han fick efter att på en uteservering ha hörsammat uppmaningen ”rök fritt”. Många förvånas av att den inte särskilt knarkige KD-ledaren Göran Hägglund, enligt Kvällsposten, är gift med en hög stadielärare.
Problemet med att bekämpa särskrivningar är att man lätt förvandlas till ett elitistiskt svin som gör sig lustig över människor med läs- och skrivsvårigheter. Det var anledningen till att den populära sajten Skrivihop.nu lade ner verksamheten 2003. ”Vi trodde att man kunde kämpa mot särskrivningar. Bara”, skrev de i sin sista kommuniké. ”Det kunde man inte. Man var också tvungen att kämpa mot drygpåsar som hellre använder språket för att sparka neråt, än som medel att kommunicera och uttrycka sig.”
Skrivihop.nu undvek att kritisera nysvenska pizzerior och ordblinda stackare. De gav sig på reklambyråer, mediebolag och stora företag som borde veta bättre. Enligt egen utsago förmådde de livsmedelsproducenter att korrigera förpackningar som innehöll ”strö socker” och ”pann kaks smet”.
Vi som kritiserar särskrivningar i dag bör också tänka på att sparka uppåt. Därför undviker jag att bli upprörd när jag går förbi Vedugns Pizzeria på Östermalm. I stället tänker jag att restaurangen förmodligen drivs av det vänliga paret Lars-Erik och Gunilla Vedugn.
I synnerhet borde vi sparka på Ikea. Deras särskrivningar är extra allvarliga eftersom möbeljätten verkar se sig som en företrädare för svensk form och kultur. På företagets sajt kan man läsa om ”det unika IKEA FAMILY sortimentet” och annonsera ”begagnade IKEA möbler via Köp & Sälj funktionen”. Allra mest skrämmande är att den som letar efter stålben till sina möbler måste omfamna det språkliga förfallet. ”Inga träffar”, meddelar sökmotorn. ”Menade du ’stål ben’?”