Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-12 08:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/fredrik-strage-south-park-demonen-fick-mig-att-skammas-over-hur-jag-skamtade-bort-klimathotet/

Krönikor

Fredrik Strage: ”South park”-demonen fick mig att skämmas över hur jag skämtade bort klimathotet

Al Gore varnar för Manbearpig i ”South Park” 2006.
Al Gore varnar för Manbearpig i ”South Park” 2006. Foto: Comedy Central

I många år tog jag inte klimatfrågan på allvar. Jag skrattade gott åt ”South Park” 2006 när Al Gore dök upp i ett avsnitt och varnade för den påhittade figuren Manbearpig. Bestens comeback fick mig att skämmas. 

Fredrik Strage
Rätta artikel

I augusti 2004 hoppades DN:s osignerade spalt Åsiktsmaskinen att den globala uppvärmningen skulle göra vädret bättre: ”Vad som behövs är en folkrörelse för speedad växthuseffekt. Om alla i Stockholmsområdet tomgångskör sina bilar, bussar och motorgräsklippare nonstop i ett par veckor, och använder väldigt mycket ozondödande deodorant och hårsprej, kanske vi kan fixa skapligt väder inför kräftskivorna.” Det var nästan lika ansvarslöst av DN att publicera den texten som det var av mig att skriva den.

I många år tog jag inte klimatfrågan på allvar. Jag skrattade gott åt ”South Park”-avsnittet från 2006 där Al Gore dyker upp och varnar för Manbearpig, en varelse som är ”hälften man, hälften björn, hälften gris” (och har hittats på av den före detta presidentkandidaten för att han ska framstå som en hjälte). 

Ibland hånade jag bekanta som engagerade sig för miljön. En gång när min vän Metal-Christoffer visade sin källsortering kallade jag honom ”hippie”. ”Det är viktigt att sortera sopor”, sa Metal-Christoffer. ”Plast som slängs direkt i soporna bränns och ger upphov till växthusgaser som...” ”VÄNTA!” utbrast jag med disneyprinsessig röst och höjde ett hyssjande finger. ”Jag tror att jag hör något. OH, JA! Det är blomsterbarnen! The flower children! De vill att vi ska lyssna på dem. De är här för att lära oss att ta hand om planeten!”

2006 skrev jag en idiotisk krönika där jag varnade för att ”det hysteriska tonläget i årets miljörörelse kommer att leda till en backlash”. I somras insåg jag, med skammens rodnad (eller rättare sagt dess svett) på kinderna, att tonläget inte ens varit i närheten av tillräckligt hysteriskt. Jag bestämde mig för att göra något, vad som helst för att döva mitt dåliga samvete, så jag började sent omsider att plocka bort plasten ur soporna.

”Jag går ut med plasten”, säger jag numera ett par gånger i veckan till min familj – ungefär som andra säger att de går ut med hunden. Sedan går jag till återvinningsstationen med min påse och när jag tömmer den tänker jag att just den här återvunna mjölkkapsylen, tandkrämstuben eller tuschpennan förmodligen har ringa betydelse för mänsklighetens fortlevnad. Men jag ger inte upp. Inte ens när en vän skickar en bild från en nätbokhandel där min krönikesamling ”242” plötsligt hamnat intill new age-författaren Paulo Coelhos ”Hippie”.

Jag är inte ensam om att skämmas över min tidigare skepsis. Manbearpig gjorde nyligen comeback i ”South Park” och den här gången är monstret inget fantasifoster utan en best som tuggar i sig halva stan. Trots att blodet sprutar i kaskader tvivlar många på Manbearpigs existens. ”Alla har en agenda. Alla utnyttjar rädslan för Manbearpig för sina egna syften”, säger en man till sin hustru. ”Du måste tänka själv, älskling. Och om Manbearpig existerar... vad ska vi göra åt det? Kineserna kommer bara att fortsätta AAARGHH (han blir uppäten)”. 

I stället för att stoppa monstret arrangerar man ett ”När ska jag börja oroa mig?”-seminarium där en deltagare slår fast att de inte ”ska slösa någon mer tid på att underskatta betydelsen av att börja fundera på att bry oss”.

Det visar sig att Manbearpig är en demon som den äldre generationen slutit ett faustiskt avtal med i utbyte mot sportbilar och glass. Konsumtionssamhällets arvsynd har sällan illustrerats bättre. 

Nu gör jag bot genom att gå ut med plasten. Och jag försöker undvika att shoppa något annat än begagnade böcker och vinyler. Det bästa med att vara miljömedveten är att jag inte behöver ha dåligt samvete om jag bränner flera tusen på en skivbörs.

Läs fler krönikor av Fredrik Strage , till exempel om att känna igen sig i sin mormors tårar.