Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-16 08:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/fredrik-strage-superhjaltarna-i-marvel-filmerna-har-blivit-komplexa-despoter/

Krönikor

Fredrik Strage: Det tar 250 timmar att plöja alla Marvel-filmatiseringar. Jag borde vara tacksam

Ur Strages egen superhjälteserie ”Lasermannen”.

Marvels filmer är bäst på tv. Dagens superhjältar brottas med vardagliga problem i kallsvettiga actiondramer. Men snart läggs de sex serierna ned. Strage minns barndomens hjältar. 

Fredrik Strage
Rätta artikel

På min tioårsdag gav pappa mig boken ”How to draw comics the Marvel way”, en lärobok för aspirerande serietecknare. Jag ville rita Dazzler som fajtades mot Dr Doom. Men boken sa att jag först var tvungen att lära mig rita kuber och cylindrar. Snart var mitt tålamod slut. Jag påbörjade i stället min egen superhjälteserie om en mystisk hämnare som efter en olycka i ett laboratorium kunde flyga och skjuta laserstrålar. Jag döpte honom till Lasermannen.

När jag inte läste eller tecknade serier längtade jag efter att serieförlaget Marvels sagor skulle bli film. Men bortsett från ”Hulken”, som visades i svensk tv, fanns ingenting. Jag var så svältfödd på Marvel-filmatiseringar att jag spelade in ”Hulken” på kassett (vi hade ingen video) så att jag kunde lyssna på avsnitten i efterhand. Ett litet hopp väcktes 1986 med den George Lucas-producerade ”Howard the duck”, men jag kunde inte begripa varför man valde den fjantigaste figuren i Marvels universum. Tre år senare kom den tillfredsställande blodiga ”The punisher” med Dolph Lundgren, men den blev, som alla tillfredsställande blodiga filmer på den tiden, totalförbjuden i Sverige.

Den nuvarande vågen av Marvel-filmer satte igång 2008 med ”Iron man”. Sedan dess har vi fått totalt 20 sammankopplade långfilmer. Många talar om en övermättnad på superhjältar, men i fjol blev ”Avengers: Infinity war” ändå den fjärde mest inkomstbringande filmen någonsin. Det är dock inte på bio utan på tv som Marvel fått sina mest fulländade filmatiseringar. Sedan 2015 har Netflix producerat och visat ”Daredevil”, ”Jessica Jones”, ”Luke Cage”, ”The punisher”, ”Iron fist” och ”Defenders” där superhjältarna brottas med missbruk, ensamhet, katolsk skuld och posttraumatisk stress på gatorna i New York, långt från biosuccéernas glassiga 3D-miljöer. Samtliga serier (utom den något svajiga ”Iron fist” och den mediokra ”Defenders”) är kallsvettiga actiondramer.

Att hoten som måste stoppas inte är globala utan lokala gör att de känns äkta. Maffiabossarna Kingpin (spelad av Vincent D'Onofrio i ”Daredevil”) och Mariah Dillard (spelad av Alfre Woodard i ”Luke Cage”) blir lika komplexa despoter som Tony Soprano. Dialogen är så tajt och våldet så rått att även de mer absurda inslagen om ninjamagi blir trovärdiga. Som tittare accepterar man också att New York, där brottsligheten sjunkit i decennier, framställs som en häxkittel av våld och korruption.

I dag har den andra säsongen av "The punisher” premiär. Framåt sommaren kommer den tredje "Jessica Jones"-omgången. Sedan är det slut. Disney, som äger Marvel, startar snart den egna strömningskanalen Disney+ som blir en konkurrent till Netflix. Därför läggs de sex serierna ner.

När jag som barn lyssnade på ”Hulk”-avsnitt i en kassettbandspelare hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att även en mindre känd hjälte som Luke Cage skulle få sin egen tv-serie i framtiden. Eller att det en vacker dag skulle ta cirka 250 timmar att plöja alla Marvel-filmatiseringar. Jag borde med andra ord vara tacksam. Ändå sörjer jag att dessa tv-serier går i graven.

Problemet är ju att de varit så bra (i synnerhet den tredje ”Daredevil”-säsongen med sin Scorsesiska intensitet) att de flesta andra superhjältesagor vid en jämförelse känns som Stål-Långben. Det enda som skulle kunna rädda superhjälteutbudet på Netflix är att de producerar den efterlängtade filmatiseringen av Fredrik Strages ”Lasermannen”.

Läs fler krönikor av Fredrik Strage här . Till exempel den här: ”Jag har väntat på 2019 ända sedan jag såg 'Blade runner'” .