Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Kärleken behöver inte graderas och värderas olika

Other: Jesper Malmsten

Krönika. I kvarteret där jag bor finns det en kvinna som drar omkring på sina små chihuahuas i en barnvagn. Hon har tre stycken. Ibland går en nere på backen, ungefär som vilken annan hund som helst, men oftast ligger de allihopa i den där vagnen, och skäller hest mot mötande hundtrafik.

Eftersom våra hundar aldrig har hälsat på varandra, av uppenbara orsaker – exempelvis höjdskillnaden – så har inte heller jag hälsat på henne. Jag vet ingenting om henne. Vi säger inte ens hej, och det är ändå ganska ovanligt i det där kvarteret där vi bor. Hundägarna där har ganska bra koll på varandra. Så jag vet inte varför hon har sina hundar i barnvagn. Det kan ju vara rent praktiskt. Men tankarna vandrar, det gör de, jag kan inte hjälpa det.

Där jag kommer ifrån, i Värmland, där jag växte upp och skolades i djurhållning, är det otänkbart att ha sina hundar i barnvagn. Där skulle till och med själva storleken på min egen hund, den godmodiga lilla dvärgtaxen Ines aka min bästa vän, vara otänkbar. Dvärgtax? Så små grävlingar har vi inte här! Nehej, hon jagar inte säger du, men vad har du henne till då? Vad gör hon för NYTTA?

Jag var ung när jag flyttade ifrån Värmland, trots att jag ändå stannade mycket längre än mina vänner. På den tiden var tanken på barn väldigt abstrakt och avlägsen, men jag minns att jag hade en romantisk bild av mig själv som mamma. Jag skulle inte skaffa barn så som folk gör i dag, jag skulle inte planera mina ungar. Jag hade hört talas om hur folk gjorde. Först ett bra jobb som man kunde klättra inom i ett år eller två, sen första ungen. Sen tillbaka och klättra lite till, sen unge nummer två. Sälja bostadsrätten i stan för att i stället köpa hus i närförort. Nej så skulle jag inte göra, om jag nu över huvud taget skulle göra det. Jag skulle vara en självständig morsa, barnet skulle bli till av en lycklig slump, i vild passion, och när det var fött skulle jag rycka på axlarna lite och knyta fast det i en sjal runt magen och fortsätta mitt liv som vanligt. Jag skulle inte bry mig så himla mycket. Jag skulle så klart älska min unge, men jag skulle ha en befriande distans till moderskapet. Det här är inte hela världen liksom. Jag är inte unik, och det är inte hen i sjalen heller.

Det var så viktigt för mig att inte ha den där omvårdnaden i mig. Det var nästan fult att bry sig.

Kanske det är dags att äntligen låta åren komma i kapp mig och inse att det är fullt möjligt att omvärlden inte dömer mig utifrån min relation till taxbebisen. 

När jag blev feministiskt engagerad så handlade inte debatten så mycket om tolkningsföreträde eller cis-privilegium, det handlade förbluffande mycket om biologistisk skåpmat som vilket av de båda könen (herregud, bara det!) som var bäst rustat att uppfostra kommande generationer. Och den skiten ville inte jag signa upp mig på. Jag kunde inte ens tänka den tanken fullt ut. I stället nuddade dagdrömmarna vid bohemiskt småbarnsliv, alternativa familjekonstellationer. Ingen vardag. Inget kvinnofängelse.

På den tiden var det otänkbart för mig att jag skulle ha den relationen som jag har i dag till min hund. Hahaha, en vad sa du? Dvärgtax?

Men det var där och då. Jag har flyttat därifrån nu. I mina nya kvarter används uttrycket pälsbebis. Pälsbebis tillåter att man kan ha olika sorters barn, både mänskliga hårlösa vanliga ungar, och adopterade fyrbenta barn med päls. Det är inga konstigheter. Kärleken behöver inte graderas och värderas olika. Alla får vara med. Det är ett synsätt som känns igen från relationsanarkisterna, ett gött gäng som hade min fulla uppmärksamhet när jag var yngre. Dessvärre misslyckades jag gång på gång med att överföra deras befriande teorier till min egen småsinta tillvaro. Jaja. Det är längesen nu.

Nu är det nya tider. Nya kvinnor, nya barn. Hundar i barnvagnar, ja vad spelar det för roll? Kanske det är dags att äntligen låta åren komma i kapp mig och inse att det är fullt möjligt att omvärlden inte dömer mig utifrån min relation till taxbebisen. Alldeles oavsett så är jag glad för den kärlek jag får.

Hanna Hellquist

Hanna Hellquist är 35 år och bor i
 Stockholm. Hon är född i Karlstad och har medverkat i DN sedan 2002. 
2009 debuterade hon som författare med ”Karlstad Zoologiska”.
 Hanna är också en välkänd profil i tv
 och radio och hörs bland annat i ”Morgonpasset” i P3.
 Hon är oerhört glad för sin tax Ines 
och sin katt Isa.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.