Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Helena Lindblad: Frankrike sörjer sin ohippa rockkung

Helena Lindblad om Johnny Hallydays död.

Den fina chanson-traditionen är förstås omistlig, men pop och rock har helt enkelt aldrig riktigt varit fransmännens grej. Det är i ljuset av detta man måste försöka förstå den smått osannolika kulten av Frankrikes egen rockkung Johnny Hallyday, som gick bort vid 74 års ålder, sörjd av Gud och alla människor inklusive president Emmanuel Macron.  

Efterkrigstidens Frankrike nöjde sig inte, som andra delar av världen, med att importera Elvis, Beatles eller Rolling Stones, de ville ha sin egen ikon. Johnny Hallyday, som började sin bana med att sjunga franskspråkiga covers på sextiotalshits, hade den rätta rösten och fick fylla den funktionen. Och han visade sig vara en hejare på att klä sig och leva myten som rockstjärna under nästan sex decennier.

Läs mer: Johnny Hallyday är död

Hallyday sålde ut arenor som konkurrenterna bytte skinnbyxor, krängde sanslöst många skivor och skapade otaliga rubriker med sitt utlevande liv och sina omsusade förhållanden med stjärnor som Sylvie Vartan och Nathalie Baye. Hans alltmer vargliknande nuna lär ha prytt fler tidningsomslag än de flesta andra franska kändisar. Men hipp? Inte direkt.

Multiartisten Hallyday charmade även filmvärlden. Redan som tonåring syntes han i Henri-Georges Clouzots "De djävulska" (1955) och medverkade i filmer som "En gangster i Paris" (1968) där han spelade mot Eddie Constantine, Laetitia Massons "Love me" (2000) och Patrice Lecontes "Mannen på tåget" (2002). 

Ofta spelade han en variant av sin scenpersona, som senast i den hejdlösa metafilmen och kändissatiren "Rock'n roll" (2017). Där backar Hallyday upp Guillaume Canet som spelar en filmstjärna som försöker hotta upp sin falnande karriär genom att bli lite mer "rockig". 

En film som med underhållande ironi ringar in fransmännens behov av en sådan person som Johnny Hallyday -  och som kanske säger en del om varför rockikonen, som på pappret gjorde allt "rätt", aldrig slog utanför den franskspråkiga världen.

 

 

 

 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.