Jag frågar en av mina lokala handlare hur det är med familj och släkt i Syrien. Jag vet att han är mycket bekymrad. Det grymmaste av krig, inbördeskriget, rullar på i både verkligheten och i våra tv-apparater. Han tittar ner i marken, skakar på huvudet. ”Idioter”, säger han. ”Idioter”.
Han berättar om fasorna och kriget och rädslan – först långt in i samtalet förstår jag att idioterna är rebellerna. ”Jag har aldrig stött Assads, varken pappan eller sonen, men det som händer nu är vansinnigt. De är sunniter, allihopa, och de som vill ta makten är militanta islamister”.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Min vän handlaren är kristen, de utgör ungefär 10 procent av Syriens drygt 20 miljoner invånare.
”De svenska nyheterna, både tidningar och tv, står helt okritiskt på deras sida. De vet inte vilka de pratar om. Och är man kritisk till den bilden, då blir man genast anklagad för att sympatisera med en mördare. Vad vet medierna om vilka intressen som egentligen ligger bakom?” ”USA”, säger min vän, ”USA, England, Frankrike, de vill äntligen ta tillbaka den kontroll de förlorade för 60–70 år sedan”.
Jag vet inte hur många nyhetsinslag jag sett på tv som avhandlat konflikten i Syrien, men det måste vara hundratals. Vet jag uppriktigt talat något mer om konflikten nu än det jag fick lära mig under de tio första inslagen? Jag tror faktiskt inte det. Bilderna rasslar förbi, Bashar al-Assad leder en gangsterregim som inte drar sig för några som helst brott mot mänskligheten, för att desperat, och till varje pris, klamra sig fast vid sina privilegier och sin diktatoriska makt.
Det är sant.
Men som sagt: Vilka är de andra? Och vilka är dom bakom dom andra?
När jag för några veckor sedan, i brittiska The Guardian, läste Charlie Skeltons mycket initierade redovisning om, och analys av, den syriska oppositionen (publicerad den 12 juli), blev jag extremt orolig. Mest över mig själv. Hur mycket sväljer jag helt frivilligt och okritiskt? Och dumdristigt?
Den superförenklade bild man gett, och ger, i svenska medier av konflikten och oppositionen, blir till ett rätt brutalt uppvaknande efter Skeltons text. De hemliga agendorna, de grå eminenserna, det sunkiga spelet under täcket är så subtilt, och smart, men inte nytt när det gäller konflikter i Mellanöstern. Och ändå tycks medierna, och då särskilt televisionens nyheter, göra allt för att in absurdum förenkla konflikten. The good guys, and the bad guys.
Det är mainstreamjournalistikens förbannelse, det skall vara enkelt, så att alla förstår.
Så enkelt, så att ingen förstår. Inte något. ”Kan de inte bara ha ihjäl varandra och lämna oss i fred?” Den åsikten är mer utbredd än du tror.
Charlie Skelton följer talesmännen bakom Syriens nationella råd (SNC), det är ett spår som leder till inflytelserika lobbygrupper, starka västerländska intressen, högt uppsatta amerikanske företagare, ekonomer, politiker, agenter.
Av detta i svensk tv-rapportering? Noll, inget, det är för svårt. För svårt för vem? frågar man sig. Journalister är inte sällan lata, eller säg lika lata som alla andra, och vill man nyanserat förklara konflikten/kriget i Syrien ställer det givetvis höga krav på att man både har tiden och kunskapen och ambitionen. Och få känner sig kallade. Om ens någon.
Och inte sällan har man en redaktion emot sig: ”Det där blir för svårt för tittarna, de kommer inte fatta”.
Men det är inte för sent, får inte vara för sent. Är det dags att skärskåda den egna rapporteringen i SVT och TV 4? I högsta grad.
