Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Johan Croneman: Filmen om adoptionen gör att man vill slita hjärtat ur sig

Dokumentären ”Adoptionens pris” är en av de fetare tv-smällarna i modern tid. Agenda tog upp samma ämne, men föll i den klassiska snyftargropen.

Det är givetvis kul, och viktigt och vaket, av Utbildningsradion att sända en sådan stekhet, sevärd och upprörande dokumentär som ”Adoptionens pris” (Kunskapskanalen 9/10), men den borde givetvis också ha legat på primetime i ettan eller tvåan.

Det var en av de fetare tv-smällar man åkt på i modern tid. Rakt i solar plexus.

Den danska filmaren Katrine W Kjær följer under flera år ett adoptions­ärende.

En fattig, aidsdrabbad etiopisk familj tvingas ta det ohyggliga ­beslutet att lämna bort sina två yngsta barn, två och fyra år gamla. De hoppas på en ny framtid för sina minsta, de tror också på att de genom sin adoption skall kunna få ett något mer ekonomiskt stabilt liv. Vi förstår ganska snabbt att både de etiopiska och danska adoptionsmyndigheterna utelämnar en hel del viktig information. De känner sig snart väldigt lurade och svikna, och förtvivlade (kommunikationen är i vilket fall urusel).

Ett barnlöst danskt par hämtar de två på plats i Etiopien, Katrine W Kjær berättar parallellt om de skilda världarna, i Danmark ler snart lyckan och välståndet mot kärnfamiljen ­ och mot barnen. Det gör den väl?

Det gör den inte.

Den äldsta flickan är traumtiserad av händelserna, uppbrottet, längtan hem.

Hon blir utåtagerande, hon är arg, ilsken, sviken, lämnad, ensam.

Det danska paret klarar inte av henne, hon hamnar först i en ­avlastningsfamilj, och strax på ännu ett barnhem, ännu en gång sviken och övergiven, nu flera hundra mil från den mamma och pappa hon inte kan få återvända till.

Scenen när hennes danska mamma sitter på sängkanten och berättar för henne att de inte ”klarar” av att ha henne hemma längre, att hon skall bo hos en annan familj, och flickan viskar, ”Jag förstår, mor”, gör att man vill slita hjärtat ur sig.

Jag tror att det är plikt på att se ”Adoptionens pris”.

När Agenda i söndags hade utrikesminister Carl Bildt i studion med anledning av de ryska adoptionsmyndigheternas tillfälliga (?) adoptionsstopp gjorde de en klassisk snyftare med ett väntande svenskt par, en tom flicksäng, en rum fyllt med leksaker och gosedjur. Kändes inte rakt av hederligt, tvärtom, ett ganska tydligt ställningstagande. Av skäl som är väldigt dunkla.

Det var läge för att komplicera frågan, bland annat utifrån den danska dokumentären, men också utifrån en text på SVT:s eget debattforum, skriven av forskaren och adoptionsskeptikern Tobias Hübinette. Han är känd för en ­närmast militant linje i frågan, men han har också många intressanta och tänkvärda synpunkter, och en del fakta som talar för hans sak.

Agenda gömmer sig säkert bakom sin ”vinkel”, att de ryska myndigheternas krav på att ryska adoptivbarn inte får hamna hos samkönade par, strider mot svensk ”uppfattning”, och kanske svensk lag. Tobias Hübinette ser dock det ryska beslutet som ett tecken i tiden (utan att stödja den nyryska synen på homosexuella), på att ”en ny era och en ny värld randas där västerlänningars och svens­kars självpåtagna rätt till barn från andra länder inte längre är lika självklar som tidigare”.

Den diskussionen smet Agenda förbi. Sömnigt och slappt av dem.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.