Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Johan Croneman: Grillning – nej, Åkesson sattes närmast på jäsning och gräddning

I veckan som gick var det Sverige­demokraternas dag i Almedalen. Partiet fick sin egen dag även i SVT, där Jimmie Åkesson bjöds på publika poänger i ”Debatt”.

Tidigare i våras skrev jag om hur förvånansvärt snabbt Sverige­demokraterna hade blivit politiskt och medialt rumsrena, två tre år tog det – det rasade in mejl och sms, samtal och mycket post (nazister och haverister skriver fortfarande helst långa och hotfulla handskrivna brev) om hur missgynnade SD var i medierna, hur de förföljdes och hånades och trakasserades. De hade både ett och två kok stryk att dela ut till sådana som jag. De älskar att vidmakthålla den bilden, deras parti och ideologi som offer, det är en historisk erfarenhet som bruna partier anammat ända sedan 1920-talet.

Häromsistens tyckte en sverigedemokrat att det fanns degenererad konst som man borde göra upp räkningen med. Jag kunde ha skrattat – men det gjorde jag inte: jag rös.

Vi pratar nu inte jämförelser med 30-talet. Vi pratar 30-tal.

För fyra år sedan ville ingen ens stå i samma studio som en SD-debattör. Inte sitta i samma soffgrupp. Inte prata, eller ens andas, i samma program. Politiken vrids mer och mer åt höger. Och det är okej, det är demokrati. Eller hur?

I veckan som gick var det Sverigedemokraternas dag i Almedalen (bara det är ju ett bra skäl till att lägga ned) – hur skendemokratisk är inte den idén?

Det var Sverigedemokraternas dag i SVT också, och vilken dag de fick! Det var ett gullande utöver det vanliga.

Sverigedemokraterna är nu, i allmänhetens ögon, i journalisternas ögon, i politikens öga – en medlem, en kamrat, en kompis som vilken som helst.

Vem vill, orkar, ids, påminna Jimmie Åkesson om var han kommer ifrån? Man kan ju inte bråka med folk, och störa, om vad de gjorde för tio år sedan. Det kan man väl inte?

Kristina Hedberg hade till uppgift att grilla Jimmie Åkesson i tisdagens och SVT:s ”Debatt”.

Grillning?

Jimmie Åkesson sattes väl närmast på jäsning och gräddning. Kristina Hedberg lovade oss tittare inledningsvis att hon minsann skulle vara stenhård – när kameran zoomade ut och hon lämnade över till sin kompis i studion fick man snarast känslan av att Jimmie vunnit över ännu en osäker vänster­väljare. En sosse som charmats lite av den däringa rätt sympatiske killen från Sölvesborg.

Han var mycket bra – hon gjorde honom mycket, mycket, mycket bra.

Hon bjöd honom på den ena publika poängen efter den andra. Man nästan hörde hur hela SD pingade upp, ”Pling”!! Från 9 procent till 11 procent!!

Det är nästan helt otroligt hur svenska journalistkåren nu snart kollektivt oroas över kritiken att de är ”vänster”, och därför hela tiden måste markera att de minsann också kan älska högerpolitiker. Rasister? Smånassar? Why not.

De är ju också människor. Kött och blod.

Seriöst, skulle kanske Ingvar Oldsberg intervjua Åkesson nästa gång? Helt utan politiska fördomar – eller Loket?

Jag minns när Leif ”Loket” Olsson en gång på tidigt 80-tal intervjuade KPMLr:s Frank Baude under en lokal valvaka i Göteborg – det är en av de bästa politiska intervjuer jag någonsin hört.

Inte en enda svensk politisk journalist har lyckats intervjua Jimmie Åkesson – de är rädda, ängsliga, fega och exakt lika populistiska som Jimmie själv.

Det blev Jimmies Åkessons dag i Almedalen, det blev Jimmie Åkessons kväll i SVT – och alla är (demokratiskt) nöjda och glada.

Gud bevare konungen – och Sverige.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.