Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 22:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-jag-hoppas-att-filmen-ferrante-feber-minskar-vart-beroende-av-kandisskap/

Krönikor

Johan Croneman: Jag hoppas att filmen ”Ferrante-feber” minskar vårt beroende av kändisskap

Elena och Lila forever. Foto: Lorenzo Ambrosini/SVT

Jag har inte läst böckerna som alla älskade och missade den hyllade filmatiseringen. Men jag har sett den nya dokumentären ”Ferrante-feber” av Giacomo Durzi på SVT. En mycket fin film om det enorma avtryck Elena Ferrante har gjort. 

Johan Croneman
Rätta artikel

För ett antal decennier sedan hade de flesta av oss varit helt överens om att vi genom åren socialt formas till den vi är, den vi var, och den vi blivit – ingen människa föds väl till exempel ond minns jag att vi sade på 70-talet. Eller bara ens lite motvalls. Släktsanningar som att ”du har blivit lika envis som farmor” är det många av oss som fått påskrivet. Socialt eller genetiskt?

I dag kan vi med hjälp av just genetik reglera flera mänskliga drag av mindre önskvärd karaktär, jag vet inte exakt ur långt man har kommit men det är snart nog inte för mycket begärt att man åtminstone kan säga att ”vi vill gärna ha en liten glad, positiv pojke. Den förra var väldigt – negativ…”

En del drag blir dock dokumenterat värre med åren, sådana som aldrig når någon som helst mognad: Jag kan till exempel inte läsa en bok som alla andra läser, en bok som alla pratar om – och framför allt ingen bok som alla påpekar för mig att jag måste läsa. ”Du kommer älska den.”

Helt följdriktigt hade jag fram till i söndags inte läst en enda rad av Elena Ferrante. Jag hade förmodligen också begått tjänstefel i att helt ignorera den HBO-serie byggd på hennes första bok som fått lysande recensioner.

Men: Jag har sett dokumentären. Går att se på SVT Play, älskare av tablå-tv väntar tills på fredag, K-Special i SVT2 klockan 20. Giacomo Durzis film med titeln ”Ferrante-feber”.

Till att börja med kunde den för egen del ha handlat om vilken italiensk författare som helst – jag försökte ignorera den svenska textremsan och bara lyssna på den ena italienska rösten och dialekten efter den andra, detta överjordiskt vackra språk! Kan någon roman, eller poesi, högläst på italienska vara något annat än genial?

Givetvis rör den sig som en katt kring het gröt i ett avseende: Vem är hon?

Redan en kvart in i Durzis film hade jag förbannat mig för minst ett tiotal studiehaverier i att lära mig italienska.

”Vi vill gärna ha en liten glad positiv pojke, som pratar italienska. Den förra var väldigt – svensk”.

Giacomo Durzis fint avvägda film försöker förklara det jordskredsartade genombrott som Elena Ferrante får över hela världen från 2016 och framåt – och givetvis rör den sig som en katt kring het gröt i ett avseende: Vem är hon?

I dag tror man att hon egentligen heter Anita Raja och är en frilansande italiensk översättare. Giacomo Durzis film grottar dock aldrig ner sig i de lite smutsigare spekulationerna, han låter bara den ena efter den andra – författare, förläggare, filmare – beskriva sina första möten med Ferrantes språk, stil och böcker, och det blir till en varsam och mycket fin film, som i bästa fall nog ökar vår förståelse för text och minskar vårt beroende av kändisskap.

Jag ångrar många saker i mitt liv, det där med italienskan är bara en i raden, och fick jag drömma mig till ett helt nytt liv hade jag nog valt att bli världens bästa 1.500-meterslöpare genom tiderna eller den mest respekterade och mest lästa poeten någonsin – men hade jag klarat av att göra en Ferrante? Att aldrig avslöja min identitet, aldrig ge en intervju, aldrig lysa i någon talk show, aldrig åka på bokturné, för alltid avstå allt kändisskap, för litteraturens och konstens skull? Högst osannolikt.

Amerikanske författaren Jonathan Franzen får sista ordet om Elena Ferrante i Durzis dokumentär: ”En stor författare öppnar upp en värld som alltid funnit där utan att man visste det.”

Det är ju absolut inte sant – men det är fint sagt.

Sedan tog jag fram Elena Ferrantes ”Min fantastiska väninna” och började läsa: ”I morse ringde Rino igen…”

Här kan du läsa fler texter av Johan Croneman, till exempel om kusinerna Ekdals ny tv-program.