På valkvällen sände SVT en dokumentär om högerextremism och populism. Johan Croneman undrar varför den visades när vallokalerna redan hade stängt.
Fanns det politiska skäl till att SVT valde att sända den franska dokumentären om populismen i Europa (”Dokument utifrån”, söndag SVT 2, 21.30) exakt en halvtimme efter det att vallokalerna stängde – hade det inte varit lämpligt att sända den under valrörelsen?
Var den för polemisk och tydlig i sitt ställningstagande? Kunde Jimmie ha blivit lite putt?!
Någon slags rädsla måste det iallafall vara uttryck för.
Å andra sidan gav den kanske en del svar till de väljare och tittare som tog del av valresultaten från övriga Europa, där just extremhögern och populismen framgångsrikt stormat fram, och som nu satt framför tv:n och undrade: ”Vad är det som händer där ute”?
Då var tajmingen kanske plötsligt perfekt.
Det var tyvärr ingen helt lyckad genomgång av det nya politiska Europa, kanske tyckte till och med Jimmie att den gav en riktigt bra bild av läget. Jag tror att många svenska väljare till och med satt och nickade lite instämmande när de hörde Beppo Grillo, Marine Le Pen, Geert Wilders med fler. Budskapet är busenkelt, lösningarna simpla – Sverigedemokraternas väljare kände sig sannolikt mycket stärkta i sina uppfattning om islamismen, invandringen, politikerföraktet.
Speglar filmens rätt försiktiga förhållningssätt till den nya högern också den nya journalistiska ängslan, att på något märkligt sätt försöka förhålla sig ”objektiv” till de nya strömningarna?
Hur hade filmaren Antoine Vitkine angripit filmens och politikens problematik om han, säg, till exempel hade gjort samma film 1972...? Eller 1992? Jag tror – tyvärr – att han gått på en helt annan attack, att han numera måste tassa en hel del för att inte dra inköparnas och mediechefernas missnöje och politiska oro över sig.
Det var en film som väckte fler frågor, gav få svar, det mest märkliga med den europeiska rundresan är nog hur illa rustade demokratins företrädare står inför den här typen av i grunden odemokratiska, populistiska rörelser – här är demokratiföraktet nästan lika stort som politikerföraktet, och hur kommer det sig att demokratin har sådana enorma problem att värja sig?
När det gäller till exempel Italien kan man med rätt stor lätthet förstå det enormt utbredda politikerhatet som råder, efter det att man ända sedan 1970-talet fått dras med genomkorrupta, köpta regeringar och politiker som så till den milda grad fjärmat sig från vanligt folk, att Beppo Grillo nog nästan framstår som politisk logik.
Men i Holland, Frankrike, Danmark, Norge, Sverige...?
Mer än hyggligt fungerande demokratier, där ändå just politikermissnöjet blivit utbrett – och det på relativt kort tid. De ligger där, missnöjespartierna, och skvalpar kring en tio, femton procent av väljarna. Det är precis som om det övriga politiska etablissemanget, och deras väljare, och inte minst media som kollektiv, kommit att acceptera detta faktum, de är här, de är här för att stanna, men mer än säg max femton procent når de aldrig, alltså: Inget att direkt oroa sig över.
Vi har redan glömt hur till exempel Sverigedemokraterna blivit totalt rumsrena i media på bara fyra år, från direkt politisk paria, till hundraprocentig acceptans. Deras existens försvaras nu med emfas från de flesta politiska ledarsidorna, och de flesta politiska kommentatorerna pratar öppet om deras viktiga politiska rättigheter.
En obetydligt kritisk fransk dokumentärfilm om den nya högern i Europa måste man peta undan till sen söndag, när allt redan är avgjort. Vad säger det om det politiska klimatet – mer än vad vi hoppats på kanske.