Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Johan Croneman: ­Skoldebatten modererades så att allt som återstod var adventsmys

Utbildningsminister Jan Björklund vet när det är dags att retirera. Och trots Pisa-undersökningens käftsmäll tilläts han göra det tajt, tätt och effektivt.

När Pisa-undersökningen i förra veckan ramlade ner över oss blev nästan hela landet försatt i svår chock, vår självbild fick sig ännu en allvarlig törn. Var vi inte alldeles nyss bäst i klassen, i världen, i galaxen?! Hur mycket tål vi i fortsättningen?

Egentligen var alla förvånade – bortsett från utbildningsministern, givetvis. Detta hade Jan Björklund, hävdade han, siat om i en radio­intervju redan 2008 (ingen brydde sig dock om att rota fram just den spådomen).

Men: Visst var han stukad, han också. Vi har nog aldrig tidigare sett en så defensiv Jan Björklund som just den här svarta tisdagen. Lågmäld på presskonferensen, bekymrad i Aktuellt. Han gjorde givetvis rätt i att plocka fram just den framtoningen. Som mycket välutbildad och skolad militär vet han när det är dags att retirera. Han visste att vilken annan taktik som helst hade varit politiskt förödande. För den borgerliga regeringen, för honom själv. Här gällde det att omgruppera.

Han hade visserligen hela sin strategi uttänkt och klar redan, och han upprepade den för säkerhets skull närmast ordagrant två gånger i SVT: a) Fallet mot avgrunden hade pågått i 20–30 år. b) Mätningen gjordes innan alliansens reformer hunnit verka. c) Det tar tid, eftersom vi gör den största omställningen av skolan som någonsin gjorts i Europa (!) och den största utbildningsomställningen i svensk politisk historia sedan 1800-talet (!!).
Ingen brydde sig heller om att testa hållbarheten i den retoriken. Han tog sig elegant ur greppet, han vann tid, han vann kanske till och med viss trovärdighet.

Pelle Nilsson ledde en minidebatt i Aktuellt samma dag mellan Jan Björklund och socialdemokraten Ibrahim Baylan, och det var förvånansvärt lamt och intetsägande. Jan Björklund kunde lätt ha sett ut som offret om Ibrahim Baylan kastat sig över honom, så han lät honom därför i stort sett vara, och studioankaret Pelle Nilsson tycktes föredra ett trevligt samtal framför en hätsk debatt. Han modererade så till den milda grad att det enda som till slut återstod var lite adventsmys!

När Jan Björklund var tillbaka i ”Agenda” i söndags upprepade han ännu en gång, och fortfarande i princip ordagrant, och fortfarande med samma ödmjukhet, det han sagt tidigare om det långvariga förfallet, om den största europeiska skolomläggningen någonsin. Sedan 1800-talet.

Den smarta och skickliga Camilla Kvartoft i ”Agenda”-studion försökte gång på gång hitta luckorna och motsägelserna och snitta upp den rätt uppenbara retoriken i Jan Björklunds repetitiva försvar, men det var tajt och tätt och han tänkte inte för ett ögonblick blotta sig.
Det gjorde han inte heller. Han vek inte ner sig en tum.

När han i går, dagen därpå, klev upp för att göra sin morgon­exercis kunde han göra det med ett leende. Han hade tagit sig igenom sitt livs värsta politiska kris. Visserligen kunde skolfrågan så småningom avgöra valet 2014, men om reportrarna, de politiska kommentatorerna och de politiska motståndarna inte hade något värre att komma med såg han fram emot nästa slag.

Vem står upp mot major Björklund? Någon som törs, någon som kan?

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.