Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-10 14:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-tv-serien-om-uteliggare-tar-inga-journalistiska-risker/

Krönikor

Johan Croneman: Tv-serien om uteliggare tar inga journalistiska risker

Micke, hemlös, berättar för fotografen Christoffer Hjalmarsson.
Bild 1 av 2 Micke, hemlös, berättar för fotografen Christoffer Hjalmarsson. Foto: SVT
Bild 2 av 2 Foto: SVT

I ”36 dagar på gatan” skildrar fotografen Christoffer Hjalmarsson de hemlösas liv i Stockholm. Det är en serie som skaver rätt rejält – och snarare känns som utflykt än ett drabbande reportage. 

Johan Croneman
Rätta artikel

Christoffer Hjalmarsson har verkligen något angeläget han vill berätta för oss när han tar sin kamera och ger sig ut bland Stockholms uteliggare och tiggare (6 avsnitt, start i dag tisdag i SVT 1). Det flesta av oss hade nog redan innan en hyggligt klar bild av vårt samhälles absoluta bakgård, han är inte alls först ut, men hans bilder och berättelser fungerar givetvis både som väckarklocka och skrämskott i ett.

I 36 dagar lever han bland stockholmarnas paria, de utstötta, de förlorade. Vi får stifta närmare bekantskap med dem som varken orkade eller kunde längre – när jag kom till Stockholm 1991 fanns knappt en tiggare på tunnelbanan, senare på 90-talet började det krylla av dem. I dag kliver man knappt på ett tåg utan att stöta på någon som drar sitt livs historia och får de flesta passagerare att stirra ut genom fönstret eller blänga på mobilen. Tiggarna står i kö för att skramla med burken, de ligger i klasar på Stockholms gator på nätterna. Vi tar ett kliv åt sidan och fortsätter som om inget hänt. 

Det är ändå något som skaver rätt ordentligt med Christoffer Hjalmarssons reportage – det blir väl mycket av en utflykt, och även om hans uppdrag kan te sig både farligt och skrämmande ger han åtminstone mig känslan av att inte riskera något över huvud taget. Jag kan inte släppa känslan av ett visst journalistisk koketterande kring hans ”lidande” –  vi möter honom första gången hemma i bostadsrätten, med flickvännen, något av ett Sköna hem-reportage, innan han så packar sin rygga och ger sig ut på äventyr.

Åh vad gott med en cheeseburgare, å vad gött med en dusch, och vad gott med en bit bröd som han tigger i en butik.

Det blir till en såpafiering av det journalistiska uppdraget, det är sex avsnitt, där dramaturgin fötts i klipprummet och spänningen byggts upp med musikläggningen – hela reportaget är för övrigt nerkletat med slipprig musik, som om Christoffer Hjalmarsson och hans producent över huvud taget inte trodde på att bilderna bar.

När så Hjalmarsson dyker upp i ”Skavlan”, med en av sina favoritutslagna, Thomas, 47, så är såpan så att säga fullbordad.

Christoffer Hjalmarsson har krupit tillbaka hem till värmen, sköljt bort skiten, ätit sig mätt och tänker sig nu inhösta allt fint beröm för sitt modiga slit. Kanske lite priser rent av? Kanske tillägnar han priserna alla fina kamrater han mött där ute på gatan? Det tar inte många minuter in i reportaget innan Christoffer är Bamse och Elvis-Janne med halva Uteliggar-stockholm. Det blir lite fint när han upptäcker graderna i helvetet, hur utslagna kan hjälpa varandra, hur solidariteten fungerar. Själv riskerar han på sin höjd att smutsa ner sina sneakers (i del 2 tar han till och med en bild på dem).

När han då och då släpper taget och glömmer sin egen Golgatavandring ner i helvetet och i stället riktar kameran mot exempelvis Bim och Daniel när de trycker heroin på en offentlig toalett någonstans i Stockholm City, ja då närmar han sig bilderna vi helst inte vill se, människorna vi gärna helt tänker bort. Då är han på reportage, då försvinner utflyktskänslan.

Det är som sagt som om de där 36 dagarna blir helt riskfria för Christoffer, och jag tror att också serie- och såpaformen bidrar till den känslan. Nu ska hans eget lidande sakta byggas upp och hamna i centrum, filmens verkliga huvudpersoner blir till bakgrundstablå, filmen kommer att handla om oss, inte dom – har dom förresten tänkt på det, hur jobbigt vi har det? Som tvingas att titta på detta varje dag. Kanske nåt för dom att tänka på!

Läs fler krönikor av Johan Croneman här . Till exempel den här: SVT:s ”Agenda” svalde Jimmie Åkessons megablu ff .