Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Akademien är inga offer – men skadeglädjen har en besk eftersmak

På onsdag kväll håller Svenska Akademien sin årliga högtidssammankomst.
På onsdag kväll håller Svenska Akademien sin årliga högtidssammankomst. Other: Henrik Montgomery/TT

”Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva.” Så lyder en av den brittiska deckarlitteraturens bästa inledningsmeningar. 

Den finns i Ruth Rendells ”Stenarna skola ropa” som jag läste om för ett tag sedan och inte mindes faktiskt var så här bra.

Boken kom för fyrtio år sedan och kan i korthet beskrivas som en studie i det förakt som kulturellt kapital kan väcka bland dem som av en eller annan anledning aldrig tillåtits ta del av den klassiska bildningstraditionens frukter. 

I romanen får den fåordiga analfabeten Eunice Parchman anställning som hushållerska i en kulturengagerad familj i den övre medelklassen och känner sig genast ansatt av de krav som umgänget med dem ställer på henne. Vart hon än går i det stora huset påminns hon om sitt intellektuella underläge och utanförskap: hyllmetrarna med böcker hon inte får ta del av, referenserna i vardagssamtalen som hon inte kan relatera till, den nedlåtenhet som hennes förtjusning i tv-deckare bemöts med.

Läs mer: 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp

De ständiga konfrontationerna med finkulturen drar snart igång ett ursinne i henne över allt detta ouppnåeliga och som utmynnar i en blodig hämndakt. När hela familjen en kväll samlas framför en tv-uppsättning av Mozarts ”Don Giovanni” marscherar hon, tillsammans med en väninna, in i vardagsrummet och avrättar hela högen med bössa.

Steget från den urläskiga Eunice Parchmans hat mot det tillgjorda, sofistikerade och överlägsna och hennes påföljande mord på en oskyldig familj till allmänhetens frossande i Svenska Akademien kan möjligen te sig både stort och lite hysteriskt. (Även om det finns en och annan som hävdar att De Aderton utgör föremål för karaktärsmord.)

Så länge jag kan minnas har jag aldrig sett en granskning mottas med en sådan glädje, närmast eufori, som den av Svenska Akademien. 

Församlingen av snillen och smak är inga offerlamm. Den har i hög grad själv bäddat för den uppmärksamhet som just nu riktas mot den, inte bara genom att i närmare tjugo års tid slå dövörat till inför alla vittnesmål om den så kallade Kulturprofilens framfart bland kvinnliga volontärer och kulturutövare. Utan också för den fenomenala patriarkala arrogans den emellanåt uppvisat inför allt som ens påminner om kritik. (Dåvarande ständige sekreteraren Horace Engdahls famösa svar ”Ja men det är ju trevligt. Det är väl utomordentligt trevligt” när Akademien år 2000 påvisades dela ut exklusiva lägenheter till sig själva och sina egna närstående, någon?) 

Läs mer: Professor: Svenska Akademien behöver blåställ 

Ändå finns det en sorts symboliskt släktskap mellan Eunice Parchmans hat mot högkulturen och det omisskännliga stråk av skadeglädje som genomsyrar reaktionerna på medierapporteringen efter DN:s Kulturprofilen-avslöjande. Så länge jag kan minnas har jag aldrig sett en granskning mottas med en sådan glädje, närmast eufori, som den av Svenska Akademien. 

Det är ett mottagande som – vid sidan av den fullt legitima kritiken och granskningen av kopplingarna mellan Akademien och Kulturprofilen – heller inte bara begränsar sig till De Aderton, utan nu börjar spilla över på kretsarna i dess påstådda närhet och tycks aktivera ett slumrande och allerstädes närvarande kulturhat i allra största allmänhet. 

Man ska sannerligen inte glömma att det finns många upphöjda kulturutövare som nu uppriktigt synar sig själva, sin egen position och sina egna handlingar i det förflutna. Men på sociala medier och i krönikor förefaller samtidigt allt fler tyckare tävla om att avfärda inte bara Akademien som sådan utan hela kulturvärlden som undergivna syltryggar och fegt tigande pretendenter på akademistolar. En sorts medberoende och servilt bugande tjänare till en camorra som förenas av den berusande känslan av att vara förmer än andra.

Jag känner inte igen mig i den bilden. Snarare är det lätt att få intrycket av att många nu njuter av att äntligen släppa ut sin inre Eunice Parchman och bara låta henne gå loss på kultursnobberiet i största allmänhet. Där fick de högfärdiga jävlarna så att de teg! Så där ska stropparna tas!

Med ett sådant ressentiment i ryggen behövs inga bössor.

 

Fotnot: Onsdagen 20/12 kl 17 håller Svenska Akademien sin årliga högtidssammankomst.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.