Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Den som ligger samhället till last måste vara beredd att få en slipsten om halsen

Nicole Kidman i ”Dogville” från 2003.
Nicole Kidman i ”Dogville” från 2003. Foto: Mary Evans / IBL

Den svenska migrationsdebatten för tankarna till Lars von Triers satiriska ”Dogville” från 2003, där nykomlingen till slut blir hela samhällets lilla slav. 

Det finns garanterat de som ropar ÄNTLIGEN över alla partiledare som nu står och överträffar varandra i krav på hårdare tag i migrationsfrågan. Själv kommer jag att tänka på ”Dogville”.

Just nu gör Lars von Trier skandal i Cannes, men ni minns väl hans satiriska mästerverk från 2003? Filmen om den lilla trygga och ombonade orten Dogville i Colorado dit den unga kvinnan Grace söker sig i flykt undan maffian? 

Där är invånarna i byn till en början skeptiska inför den gåtfulla flyktingen – passar hon verkligen in här? Men man bestämmer sig för att åtminstone ge henne en chans och Grace får ett slags tillfälligt uppehållstillstånd på två veckor för att visa framfötterna.

Läs mer: Fler krönikor av Johan Hilton

Alltså börjar hon lika raskt som oavlönat plocka med allt sådant som byborna själva inte vill befatta sig med – ser efter barnen, springer ärenden, småstädar i den lilla presentbutiken. Kort sagt: blir en perfekt och skötsam gäst. Snart är hon älskad av alla – Dogville är trots allt en civilisation som nog tycker sig bedriva det öppna hjärtats politik. Här bygger man inga murar. Man hjälps åt. Alla ska med.

Men så får någon nys om att hon är efterlyst. Efter en bekymrad bystämma beslutas att Grace visserligen får stanna kvar i Dogville, men med vissa restriktioner. Tjänsterna som hon tidigare har utfört frivilligt formaliseras och utökas, snart antar de skepnaden av slavgöra. Och ju mer stressad Grace blir över allt som ska göras, desto mer slarvar hon – vilket i sin tur får till följd att byborna blir ännu mer förbannade på henne. 

Man kallar till fler bystämmor för att konferera. Och efter varje omröstning om hennes fortsatta öde blir också de repressiva åtgärderna alltmer drakoniska och upphäver steg för steg hennes medborgerliga rättigheter.

Som progressiv väljare är det bara alltför lätt att falla för frestelsen att hämnas via röstsedeln.

Snart är Grace hela Dogvilles mädchen-für-alles, man fäster en slipsten kring halsen på henne så att hon inte ska kunna fly undan den kollektiva generositeten och medmänskligheten. För det här rör sig naturligtvis inte om att straffa ut någon, utan bara helt normala krav. En människa som ligger samhället till last måste också vara beredd att göra vissa uppoffringar. Dörrarna till bygemenskapen kan inte stå vidöppna för alla hursomhelst, det vore naivt att tro.

Ni tycker att analogin mellan ”Dogville” och den allt mer auktoritära svenska migrationsdebatten är bristfällig? Den har såklart sina luckor – som alla analogier. Men i symbolisk mening har film och valrörelse en sak plågsamt gemensamt: hur förkrossande futtiga alla ord om medmänsklighet är när de inte ens orkar står pall för det fula egenintresset. 

Eller för att tala i samma sorts termer som den för tillfället så omhuldade frasen ”målkonflikter”: man kan inte stå på Medborgarplatsen och prata om att ingen ska kunna smita undan sitt ansvar inför nästan – för att i nästa ögonblick prata om att beröva barn skolgång och försörjningsstöd.

Under ett par år identifierade jag mig i någon mån som lagd åt det socialdemokratiska hållet. Efter partiets olika utspel i migrationsfrågan de senaste veckorna har de sista resterna av den villfarelsen spolats bort med besked. Det blir lätt så när ett parti som utger sig för att drivas av solidaritetsanspråk kickar nedåt, mot de allra svagaste.

Hur ”Dogville” slutar? Ungefär som Sjörövar-Jennys visa i Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan”: Grace sätter byn i brand och låter inte en enda invånare komma undan hennes vedergällning. Så bitter är åtminstone inte jag än. Men tro mig, partiledare. Som progressiv väljare är det bara alltför lätt att falla för frestelsen att hämnas via röstsedeln på alla partier som talar så vackert, så vackert om att ta sitt ansvar men som samtidigt ger fingret åt alla dem som ingen längre bryr sig om.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.