Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Här stod en ung politiker och lät som en åderförkalkad papegoja

Det medietränade samhället håller på att förvandlas till ett hot mot demokratin. I tv-sända partiledarutfrågningar svarar politiker på allt utom frågorna.

Jag misstänker att det gick till så här. I tidernas begynnelse blev en journalist snuvad på befordran och gick över till den mörka sidan. Man kan föreställa sig det som en scen ur ”Star wars”: hämndlysten ung begåvning söker tjänst i maktens sold. Ur detta uppstod ett helvete – medieträningen.

Konsekvenserna blev förödande, i dag finns inte en politiker som förstår vad ordet ”kommunikation” betyder. Senast i söndags stod Miljöpartiets nyvalda språkrörsduo och svarade på frågor i ”Agenda”. Eller snarare, svarade inte. Gustav Fridolin verkade tro att han var med i ”På minuten”: rabblade talepunkter utan att låta sig stoppas, svarade på allt annat än frågorna, filibustrade i största allmänhet.

Retoriskt söndercoachade politiker är knappast en ny företeelse. Bosse Ringholm, någon? Maud Olofsson? Men nog har det blivit värre? Har någon hört någon svara på något i en partiledarutfrågning på sistone, alltså svara på riktigt? I stället en outsinlig flod av monologer om ingenting tills den tidspressade programledaren tvingas påannonsera nästa inslag.

Personligen har jag svårt att bestämma mig för vad jag tycker mest illa om – den korkade arrogansen inför väljarna eller att politikerna på fullt allvar tror att de är listiga när de står och vevar retoriska läsefrukter från grundkurs 1A i medieträning.

I fallet Gustav Fridolin var det i alla händelser särskilt plågsamt. Här stod ett ungt språkrör och lät som en åderförkalkad papegoja. Intervjun, eller vad man ska kalla det, fick till och med Åsa Romson att framstå som ett under av klarhet. Hon var åtminstone rak, låt vara att hon fullkomligt saknade överjag i debatter.

På senare tid har jag blivit alltmer övertygad om att den grasserande talepunktssjukan håller på att förvandlas till ett allvarligt demokratiskt problem. Dels för att den blottlägger hur få verkligt begåvade politiker vi har kvar, dels hur icke-existerande viljan att tala allvar med sina väljare har visat sig vara. Det är, trots allt, inte ett orimligt krav i en demokrati att en folkvald ska kunna möta journalister och väljare med annat än floskler eller inrepeterade fraser. Även när det blåser.

Den postpolitiska nervositeten har dock blivit så allenarådande, så förkrossande, att det har uppstått en beröringsskräck inför allt som ens påminner om impopulära, tvetydiga eller kontroversiella budskap. Med siktet inställt på nästa popularitetsundersökning förvandlas i stället allt fler till Sandro Key-Åbergs gamla nonsensprator, vilsna, fördummade, beskäftiga gräver man ned sig i ordmassor och truismer som upprepas om och om igen tills de urholkats i sin betydelse.

Och vad mera är: det finns kommentatorer som bedömer och betygsätter dessa retoriska tomrum och kallar det för politisk skicklighet. Jimmie Åkesson, till exempel. Har han någonsin pressats till klarspråk? Anna Kinberg Batras luftpastejer om ingenting? Magdalena Anderssons Excel-prosa?

Det går inte att ha det så här, något måste göras. Kanske ska man ringa Gabriel Wikström och påpeka att talepunktssamhället utgör ett hot mot folkhälsan, han älskar ju förbud. Eller bara vidareutbilda alla medietränare till talpedagoger eller någon annan sysselsättning där de inte gör någon skada, hovet kan säkert stå till tjänst.

Eller varför inte bara göra det som egentligen borde vara en självklarhet: förlänga varje aktualitetsmagasins programtid automatiskt tills politikerna har svarat på frågorna. Förtroendet grundas ju till syvende och sist i vad politiker säger och gör, inte vad de till varje pris undviker att säga och göra.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.