Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 09:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-hilton-jag-ar-ingen-van-av-den-naiva-och-ohistoriska-postgay-optimismen/

Krönikor

Johan Hilton: Jag är ingen vän av den naiva och ohistoriska postgay-optimismen

Ur Matthew Lopez mastodontpjäs ”The inheritance” som först spelades på Young Vic Theatre i London. Foto: Marc Brenner

Det senaste året har begreppet ”post-gay” florerat allt oftare. Har inte den ökade acceptansen för homosexuella skapat en ny frihet? Den gör kulturella avtryck, men kan globalt framstå som bortskämd och naiv. 

Rätta artikel

För två veckor sedan skrev jag en krönika om att välja bort barn, om att man inte ens som hbtq-person längre kommer undan folks nyfikna frågor. Texten fick en fin replik av författaren och kritikern Kristofer Folkhammar. Som småbarnsförälder skrev han om hur också icke-heterosexuellt föräldraskap förblir någonting skört (DN 25/4).

Ett stycke i Folkhammars text uppehåller jag mig extra vid när jag nu läser om den: ”Tidigare skrämde homofobi och heteronormativitet mig in i en svindlande känsla av ensamhet. Nu grips jag i stället av skräcken att min önskan att bli förälder innebar att jag tvingade in någon annan i den utsattheten.”

För den finns såklart där, erfarenheten av att växa upp som hbtq-person. Den genljuder i nuet och färgar uppenbarligen till och med av sig på ansvaret för ett barn: kommer samma utsatthet att drabba även det? 

Det är en tillståndsbeskrivning som inte minst borde bekymra dem som reflexmässigt avfärdar förståelsen av minoriteters särskilda erfarenheter som uttryck för ”identitetspolitik”. Men också vissa väl optimistiskt lagda segment av gayvärlden.

De senaste åren har begreppet ”post-gay” florerat allt oftare inom framför allt bögsamhället. Termen utgår från att ökande acceptans och liberaliserad lagstiftning på ett genomgripande sätt förändrat förutsättningarna för homosexuella. Där man för bara 15, 20 år sedan fortfarande sågs som en avvikelse, juridiskt såväl som normativt, antas man nu vara inbjuden i stugvärmen. 

Detta skapar, enligt post-gaysen, sexualpolitiska renoveringsbehov. Varför ens odla en underdogidentitet när den inte längre gäller? Eller upprätthålla reservat som gaybarer och Prideparader? Blir då inte utanförskapet något självpåtaget? Varför inte fokusera på likheterna i stället? Måste man göra en så stor grej av allt?

Jag är ingen vän av post-gay-analysen – den är ohistorisk och naiv. Samtidigt går det naturligtvis inte att förneka att en ökande acceptans också öppnar för en ny självförståelse, en ny frihet – som i sin tur gör kulturella avtryck. Inte minst inom den anglosaxiska gaydramatiken har slitningen mellan särart och assimilering blivit något av ett favorittema de senaste åren. Där de stora episka bögdramerna på 80- och 90-talen – som Larry Kramers ”The normal heart” och Tony Kushners ”Angels in America” – handlade om aids, homofobi och politiskt motstånd kretsar motsvarigheterna i dag snarare kring frågor som livsstil och det historiska arvet.

I Matthew Lopez mastodontpjäs ”The inheritance” riktas följaktligen blicken i hög grad mot bögvärldens sociala skikt och låter dem utgöra fond för en skärpt sedeskildring i dialog med EM Forsters ”Howards end”. I Jordan Seaveys ”Homos or Everyone in America” navigerar ett ungt manligt par bland samtidens motsägelsefulla påbud om monogami och omedelbar behovstillfredsställelse. Medan Tom Stuarts ”After Edward” studerar skammens kvardröjande roll i bögkulturen.

Mot bakgrund av Annika Hamruds nyutkomna och skakande reportagebok om det religiösa homohatet i Uganda, ”Fundamentalisterna”, eller att Brunei just nådigt förkunnat att homosexualitet inte längre utgör skäl för dödsstraff, kan den sortens ältanden te sig bagatellartade, för att inte säga bortskämda. 

Men jag tror att de har sin funktion. Även om betydande delar av hbtq-samhället – inte minst transpersoner och rasifierade – ännu har en lång bit kvar till fullkomlig jämlikhet ställs likväl allt fler av oss hbtq-personer här i västvärlden inför livsstilsdilemman som vi aldrig tidigare ställts inför. Saker som tidigare främst förbehållits människor i en majoritetskultur; familj, äktenskap, ungar. Klart att det skapar existentiella kriser – det är ju nytt.

Inför denna assimileringsångest förblir jag ambivalent. Vad Folkhammars replik dock klargör – och det med lågmält eftertryck – är att den tid där någon fortfarande funderar på om hans annorlundaskap kommer att stå i vägen för hans barns trygghet åtminstone inte går att avfärda som post-gay.

Läs mer: Det icke-heterosexuella föräldraskapet är skört 

Läs mer: Det ständiga pratet om att skaffa barn är den breda acceptansens baksida