Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 19:13 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/karolina-ramqvist-bilden-av-abba-som-symbol-for-det-opolitiska-har-fallit-i-sar-under-aren/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Karolina Ramqvist: "Bilden av Abba som symbol­ för det opolitiska har fallit i sär under åren"

Abba på scenen under den världsomspännande turnén 1979 - Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Anni-Frid Lyngstad and Benny Andersson.
Abba på scenen under den världsomspännande turnén 1979 - Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Anni-Frid Lyngstad and Benny Andersson. Foto: Scanpix

När Anni-Frid Lyngstad i början av 1980-talet bad Mikael Wiehe att låta henne göra en engelsk version av hans låt ”Flickan och kråkan” tackade han nej eftersom Anni-Frid hade medverkat i SAF:s kampanj ”Satsa på dig själv”. En kampanj som i dag förmodligen inte skulle hissa så värst många ögonbryn eftersom budskapet är rätt integrerat i det mesta, men som då var djupt kontroversiellt.

Wiehe hyllades för sin konsekvens och sin vägran att ge bort en av sina sånger till Abba, allra minst den där Abba-Frida som hade kommit ut som både moderat och egoist. Att hon spelade in låten skulle visserligen kanske kunna innebära att Wiehes gamla idoler, som Paul McCartney till exempel, skulle höra den, vilket han menade var lockande. Men han var omutlig och böjde sig inte för den kommersiella diskotjejen.

Även om man inte vet ett smack om svensk musikhistoria så vet man detta. På 70-talet fanns Abba å ena sidan och sedan fanns det proggen och den riktiga och viktiga musiken å andra sidan. Ungefär som när man läste tidningen Okej på 80-talet verkade som att det bara fanns synth och hårdrock och att ingen fick korsa gränserna däremellan. Abba var ”opolitiska”. Den tidens hipsters som visste vad de sysslade med – journalister, konstnärer, intellektuella – hatade Abba. Vi haaatade ju Abba, säger fyrtiotalister med halvkokett distans när ”Mamma mia!” snurrar förbi eller någon låt kommer på. Jo, vi vet.

Abba var ytligt trams och schlagerfestival medan den viktiga musiken var den som handlade om fläktarna på tvätteriet, sandinisternas kamp, risplockerskorna på fälten. Eller som i alla fall inte var glittersminkad och urban och fjollig, utan mycket hellre en ensam man med en gitarr och båda fötterna på jorden och benfasta åsikter.
Det är så injobbat att motsättningen i sig är en kliché.

I historieskrivningen heter det ofta att Abba sågs som Aqua eller Lady Ga Ga eller något sådant. Och kanske var det så, men det är i så fall skrämmande på mer än ett sätt. Kommer jag att tvingas leva med Aquas ”Barbie Girl” och när mina barnbarn kommer dragande med den om trettio år tillstå att de var bra ”fast vi hatade dem då”? Eller var 1970-talet verkligen en så mörk tid att något som man egentligen kanske tyckte om trycktes ner bara för att det gick omkring i platåskor och glanstajts?

Bilden av Abba som Sveriges pophistoriska symbol för det opolitiska – och därmed innehållslösa? – har fallit isär under åren. I samband med det amerikanska presidentvalet förra året kom republikanen John McCain lite oväntat ut som stort och devot Abbafan. Ett av hans vallöften blev att det skulle spelas Abba­hittar i varenda hiss och korridor i Vita huset om han blev USA:s president.

Anni-Frid Lyngstad var som sagt tydligt politiskt engagerad redan för länge sedan (men för ”fel” sida) och Abba-analytiker har, eventuellt med viss hjälp av Björn Ulvaeus, förklarat att Abbas musik inte alls var självklart opolitisk, bara det att budskapen inte var desamma eller fullt lika tydliga som de i till exempel proggens musikskatt. Dessutom har bekymmerslös disco alltid haft sin alldeles egna politiska sprängkraft, även om det ur ett svenskt perspektiv aldrig gjorts riktigt tydligt.

I till exempel Polen har Abba stöttat Prideparaden genom att göra sig till affischnamn för den förhatliga gaykulturen.

I dag är det Abba som är popväns­tern, även om de inte är vänster utan har en spännvidd från Lyngstads nyliberalism till Björn Ulvaeus religionskritik till Benny Anderssons stora donation till Fi och omryktade vänstersympatier. Vad Agnetha Fältskog gör vet jag inte riktigt, men Abbamännen verkar i en mecenatstradition som är ovanlig i Sverige. När den visar sig så här i liten skala är det roligt att höra miljonerna rassla i väg. Gudrun Schyman borde ha outat Benny Andersson lite tidigare, så skulle kanske fler svenska musikmiljardärer hetsas att ge sig in i EU-valet.
 

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.